Det slutade lite snopet sist det begav sig för de gamla digitalpunkarna i Borg 64. Samtidigt som en rad band red på den framgångsrika, norrländska hardcorevågen, klev även Sven, Markus och Fredrik flitigt upp och ned på de lokala scenerna. Men efter två rosade släpp – en fullängdare och en EP på engelska Codebreaker records – tog det tvärstopp. Samtidigt som skivbolaget gick i konkurs, flyttade Sven Engdahl Hamilton till Stockholm.
- Det är klart att det blev ett slags antiklimax och en viss frustration. Men vi har inte direkt gråtit blod, säger Fredrik Johansson.
Han flyttar runt en ensam ruccolasalladskvist på tallriken framför sig. Inställningen till den halvtorftiga pastarätten tycks ha många likheter med det ur idet nyss urkravlande bandet. Det är mat. Man behöver äta. Ungefär.
- Det hela är egentligen ganska odramatiskt. Som vi ser det lade vi aldrig av. Det var inte heller tänkt att vi skulle ha ett uppehåll. Nu låg Discouraged (det nya skivbolaget) på lite extra och vi lyckades samla oss på ett och samma ställe i mer än en timme, säger Fredrik och fortsätter:
- Sedan var det lite dags igen.
Ja, trots att Borg 64 (som till namnet är en riktig nördfusion av både Star trek och gamla Commodoredatorer) har lekt med sin stil sedan starten i slutet av 90-talet, har deras signum alltid varit det faktum att de skippar de riktiga trummorna till fördel för trummaskiner. Men också det politiska har följt dem - för att inte säga varit drivande.
- Många av banden som bildades där på 90-talet var politiska. Det var veganismen och hela den svängen. Vi är alla tre politiska personer. Varken Sven som skriver texterna eller vi andra har mycket till övers för Reinfeldt och Åkesson, säger Marcus Wanler.
- Ja, och det är dags igen. Jag är trött på band som säger att de inte vill skriva folk på näsan. Det behövs fler band som gör precis just det, säger Fredrik Johansson.
Han skjuter ifrån sig tallriken, tittar på Marcus och konstaterar att det ju känns jävligt kul att vara igång igen och att det hela handlar mycket om att bara få umgås. Sven, som alltså numera bor i Stockholm, är oftast med via Skype. Men i somras kom han upp en längre period vilket resulterade i Anywhere but here.
Vad är nytt sedan sist?
- Vi har egentligen tagit vid där vi slutade. Fast bättre låtar och bättre ljud. Stilen är densamma. Men vi kanske är lite argare, säger Marcus.
Varför är ni arga?
- Nä, men det är musiken som är arg. Vi är mest glada och snälla. Men vi är alla politiska personer. Och så är det roligt att spela musik.
Så ni hade rent krasst lika gärna kunnat få ut det ni vill säga genom... dikter?
- Ja, rent krasst. Men musik är ett smidigt format. Enkelt. Du behöver inte vara akademiker eller politisk allvetare. Du behöver inte heller ta ansvar för det du säger på samma sätt. Mycket bygger på känsla. Det går snabbt och är effektivt. Och det behöver inte ens vara en text, du kan säga det med enbart musik, säger Fredrik.
Då han, Marcus och Sven inte befinner sig samlade särskilt ofta, är det inte aktuellt med några spelningar än på ett tag. En mindre turné är dock planerad till efter sommaren.
- Vi är som en resande cirkus. Det är det största problemet, att få ihop det. Och eftersom vi gör mycket via datorer och bara är tre stycken så måste vi repa in någon slags liveproduktion också.
På frågan om det inte ens kommer äga rum något litet, hemligt releasegig, skrattar Fredrik och skakar på huvudet.
- Vi är visserligen inte så principfasta. Men nä. Det kanske blir någon Skype-firning med Sven. Och så kanske vi sitter hos Macus och dricker folköl. Mer blir det inte. Än.
Fotnot: Anywhere but here släpps enbart digitalt och på vinyl.