Jag var då på väg upp till Saltoluokta för första gången och nog stämmer det han sa, åtminstone för mig och för många andra. Både musiker och festivalgäster återvänder och tar med sig nya vänner för att låta även dem få uppleva något unikt och fantastiskt.
Då för fem år sedan åkte jag utsänd av Norrbottens-Kuriren. Därefter har jag haft glädjen att få återkomma som medverkande. Till denna sommars festival reser jag både för att medverka och för att skriva reportage.
Saltoluokta folkmusikfestival hölls för första gången 1978 vilket innebär att detta är den trettiosjätte festivalen. Det finns de som har varit med på de flesta festivaler medan andra är här för första gången. Men oavsett vem man är känner man att Johan Påve, som driver fjällstationen, och hans medarbetare gör allt för att alla ska känna sig välkomna och omhändertagna.
Dagen före festivalstart samlas många av musikerna på bryggan i Kebnats inför båtfärden över sjön Langas. Återseendet och välkomnandet av nya vänner värmer oss i den kyliga fjälluften. Att få tid för förberedelse och repetition är härligt.
Festivalprogrammet är varierat. På utomhusscenen ner mot Langas öppnas festivalen med gruppen Chokladsystrar i ett program med berättelser och sånger. Västernorrländska gruppen Bjäran, som blev ”Årets nykomling 2014” på Folk och Världmusikgalan spelar senare samma kväll. Daniel Wikslund med vänner och Utmarkerna spelar längre fram under festivalen. Fredagskvällen är traditionsenligt Samernas afton.
I stationsbyggnaden ges under dagtid jojk- och danskurser. Låtar och skrönor återkommer där varje år och nytt för i år är morgonkonserter strax efter frukost. Morgonmusikanter detta år är två duos; Anders Hällström & Kristina Bergström, Emma Ahlberg & Daniel Ek samt luleåbaserade gruppen Gråttfolk. Detta uppskattas av dem som ska iväg på fjällvandring men som också vill hinna med att uppleva något av festivalen. För barnen finns särskilda aktiviteter anordnade men de deltar också med stor lust i allt som sker på festivalen.
På Saltoluokta fjällstation uppstår under dessa dagar en fantastisk stämning när den underbara blandning av människor som brukar återfinnas på en fjällstation blir ytterligare berikad med artister och festivalgäster. Det spelas och sjungs i alla vrår, det filosoferas och diskuteras på trappan till stationen och barnen njuter fjällsommar och att många vuxna har tid för dem. Bakom stationsbygganden ligger siberian huskyn Aslak och håller värdig koll på allt som sker.
Innan festivalen nått sitt slut reser några av oss hem. Vänner följer med oss till bryggan och vinkar farväl.
Det är med vemod vi åker men också med en glädje över att få vara en del av Saltoluokta folkmusikfestival. Den blir till genom alla som är där; festivalbesökare, fjällvandrare, stationspersonal, artister och Saltoluktabor. Även de som brukat vara med men som inte längre finns bland oss eller de som ville men inte kunde komma finns på något sätt med under festivalen. Kanske är det denna själarnas gemenskap genom tid och rum som gör festivalen så speciell.