Folklivsforskning när den är som klokast

"En sak måste man ha klart för sig för att förstå Norrland, skriver folkbildaren och folklivsskildraren Fredrik Borelius, och det är skillnaden mellan kustlandet och det inre skogsbältet". Han säger det i sin postumt utgivna bok om den torndedalska landsbygden, Gångstigsbygden, samlad och redigerad av hans sonson Ingemar Borelius. Det citatet, som belyser en av dessa osynliga skiljelinjerna i historien, visar vilken skarp tanke Borelius var förmögen till. De långa avståndens isolering, den relativa bristen på förnyelse och utvecklade, civilisatoriska band mellan samhällena, allt det kännetecknar inlandet och är till en del förklaring till inlandets dagsaktuella problem. Kustbandet, med sin snabbare kommunikation och mycket äldre bosättningsmönster har alltid varit mer "uppdaterat". Borelius var lärare vid Folkhögskolan i Övertorneå ända fram till 1938. Han tillhör den generation pedagoger som satt verkliga avtryck hos sina elever, och därigenom på sin tid. Brunnsvik var kanske det mest kända exemplet där en lärarkår så att säga fostrar hela samhället genom att undervisa dess kommande ledarfigurer. Så gjorde även Fredik Borelius, och som om det inte var nog reste han härs och tvärs igenom riket med sin aldrig upphörande folkbildariver. Och hans folklivsuppteckningar handlar alltid om människor, deras tanke, sätt och tro. Han kan beskriva liikutuksians extatiska skrik i begravningsgården. Han kan skriva om tidsuppfattningen, visst brukade man klockor och tidsnormer, man hölls sig med både borgerlig tid och bondtid, valtionaikka och talonaikka. Och en helgangivelse, som Mikaeli, var vanligare som tidpunkt än ett exakt datum. Jämfört med den sydligare, svenska kustbygden i Norrbotten märker man både likheter och skillnader. Liikutuksians ohöljda känsloupplevelse vore förstås otänkbar, tidsangivelserna däremot helt bekanta. Och när han berättar om Kraatarin Marju, skräddarns Marju, då vet jag inte riktigt vad. Det är i Palokangas och Borelius vistas därunder några veckor för en kurs. Han får snabbt rykte om sig att vara en mycket enkel och ödmjuk karl eftersom han själv serverar sig sitt kaffe, det behöver inte Marju göra. En dag bjuder Marju in honom på kaffe i pörtet, några andra gummor är också på plats och Borelius gör som vanligt, häller upp ur kannan i sin egen kopp. Gummorna stirrar samfällt på fenomenet och ropar i triumf och uppskattning: Herran Jumala, kunka alhainen herra! Herre Gud, en sådan ödmjuk herreman. Det är sådana berättelser som gör Borelius skildringar fullt levande. Han cyklade och vandrade, på det gamla sättet, mellan Tornedalens byar. Han lyssnade till den traderade kunskapen och ser djupare och klarare på sin omgivning eftersom han har den lärda världens referenser och kunskap. Och dessutom ett helt klart och rättvist sinne. Alltså förstår han språkproblemet och den etniska komplikationen i sina trakter mycket bättre än mången "rikssvensk" vid tiden. Han förstår mentaliteter och sedvänjor på gränsen till den inbrytande moderniteten, då de ofta blir som mest tydliga. Fredrik Borelius avled 1973. Tornedalica är bara att gratulera till denna utgåva som visar den gamla folklivsforskningen när den var som klokast.