The Refreshments är ett namn som oftast gått mig relativt obemärkt förbi. Det liksom passerar i periferin rätt ofta, utskrivet på de enda icke-kompilationer som återfinns bland alla absolute-essential-rock-classics-skivor i skivstället på väg mot Statoilkassan, men fastnar aldrig i minnet. Vem som egentligen inhandlar skivor på bensinmack har jag aldrig riktigt förstått - men möjligen är det just Refreshments-fansen.
Kanske är det till och med så att bränslestationernas skivutbud aldrig är lika populärt som på självaste julafton, då människor plötsligt inser att det glömt köpa gåvor till någon som ändå förtjänar den artigheten. I panik kastar de sig i bilen, navigerar genom det snöiga mörkret och hittar den enda öppna butiken - bensinmacken. Behändigt uppradat vid kassan finner de sedan ett mindre utbud av julskivor, varav åtminstone en säkerligen är signerad The Refreshments. Det skulle i alla fall förklara varför gruppens Rock’n’Roll X-mas-show är populär nog att i år turnera landet för nionde julen i rad.
När de på söndagskvällen besöker Luleå kulturhus, osäkra på vilken gång i ordningen, har de med sig den 50-talsnischade singer/songwritern Eva Eastwood, som såklart passar väldigt bra ihop med gruppen rent musikaliskt. Likt The Refreshments har Eastwood i år släppt en framgångsrik skiva och de svenskspråkiga boogienummer som hämtas från albumet Lyckost blir också kvällens mest intressanta - om än de avviker en aning från det generella jultemat.
Någonting som frontmannen Joakim Arnell påpekar tidigt i föreställningen är att de inte vill spela samma jullåtar som alla andra och därför oftast skriver egna eller letar fram mindre kända nummer. Även om detta är ett löfte som så klart är svårt att hålla (klassiker som exempelvis Winter wonderland och Let it snow ... undviks inte) så lyckas de ändå hålla en hög nivå av folklighet utan för mycket allsångsfaktor. Dock avslöjar en snabb titt i bandets juldiskografi att de förmodligen spelat det mesta på kvällens repertoar, vare sig egenskrivet eller Slade-covers, ett hundratal gånger sedan Rock’n’Roll X-mas hade premiär för ett knappt decennium sedan.
Jag har själv lite svårt att förstå den allmänna törst efter julstämning som kräver temakonserter från slutet av november och framåt, men jag erkänner att den onekligen finns där. Den här var dessutom den första jag sett där de inte försökt styckmörda Fairytale of New York, vilket bara det ger den klart godkänt i min bok.