Folkhemspoeten som litade på sin egen röst

Så inspirerande var hon, poeten Sonja Åkesson, en alldeles särskild sort i den svenska lyriken. Fortfarande drygt 30 år efter sin död ekar hennes röst tydligt genom nutida författarskap. Rädd var hon ofta, men blicken var klar och formuleringskonsten storslagen. På frågan svarade hon en gång att hon var vår tids Bellman - ingen dum liknelse av någon som slog både folkhem och sparsmakade kritiker med häpnad genom att ge ord åt det mest grådaskiga vardagsliv. När skådespelerskan Mirja Burlin för första gången satt med ett manus till en föreställning om poeten Sonja Åkesson i sin hand, kände hon sig för ung för att våga sig på ämnet. - Det var kompositören Gunnar Edander som gav mig Agneta Elers-Jarlemans manus till sin egen musik efter att han sett mig i Kejsarinnan av Portugallien på Folkteatern i Göteborg. Men några år senare passade det bättre och sedan dess har jag och pianisten Fabian Kallerdahl haft föreställningen som ett mycket trevligt bredvid-projekt, säger Mirja Burlin som till veckan framför Sonjas ansikte i sin gamla hemstad Luleå. Teater Brunnsgatan
Senast gav de föreställningen på Kristina Lugns Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm. - En passande scen, inte minst med tanke på Lugns poetiska släktskap med Åkesson, säger Mirja Burlin. Själv har hon under hösten gjort stor succé som huvudrollsinnehavare i Teater Västmanlands uppsättning av Mig äger ingen, byggd på Åsa Lindeborgs roman. Eva Gröndahl regisserade pjäsen som fick Västeråsborna att köa till sin teater. 60 utsålda hus inför en begeistrad publik. Ändå valde teaterns ledning att lägga ner föreställningen, vilket orsakat diskussioner och föranlett kritik. - Det var fantastiskt, många som kom hade aldrig varit på teatern tidigare och beslutet att inte förlänga pjäsen är underligt på många sätt, säger Mirja Burlin, som nu pustar ut efter en intensiv tid med "sin" Åsa. - För mig har det varit en själslig resa, berättelsen är så stark, går så djupt att det är svårt att värja sig. Flyttat norrut
Efter många år i Göteborg har Mirja Burlin nu flyttat till Stockholm med man och barn. Till Göteborg åkte hon för rollen i Little Voice och stannade kvar. Spelade på de flesta scener - Göteborgs stadsteater, Folkteatern, Backateatern och Angeredsteatern. Dessutom i flera revyer tillsammans med Kent Andersson och gänget på Aftonstjärnan och i många tv-serier. 2007 blev hon utsedd till "Årets Ada", något som måste uppfattas som en alldeles särskild hedersbetygelse. - Ja, då hade jag väl nått toppen i Göteborg, fick till och med öppna Liseberg, då var det dags att gå vidare, skrattar Mirja Burlin, som valde Stockholm inte bara för utmaningarna utan också för att hon har tre systrar där. 20 år på scenen
Trots att hon ännu inte hunnit fylla 40 år kan hon se tillbaka på 20 år på scenen. Hon gick fortfarande estetiska linjen på Hermelinsskolan när hon fick erbjudandet om sin första betalda roll. - Det var Anita Wallström från Norrbottensmusiken som ringde och frågade om jag ville vara med i en musiksaga för barn tillsammans med Norrbottens saxofonkvartett. Jag var 18 år och vi gav fler än 100 föreställningar av Vad hände sen?, reste kors och tvärs genom Norrbotten. Efter det följde långa turnéer över stora delar av Norrland med Lule Stassteater och Nasse hittar en stol. - Harry Nyman betydde mycket för mig, första gången jag spelade teater med honom var jag bara tolv år. En tid var Mirja Burlin också knuten till Norrbottensteatern, hade bland annat en roll i Agneta Pleijels minnesvärda När tiden började. Tillsammans med Fabian Kallerdahl, etablerad jazzpianist som för några år sedan bland annat utsågs till årets Jazz i Sverige-artist, har hon gripit sig an Åkessons lyrik med stor lust och lagt till några texter till Agneta Elers-Jarlemans ursprungliga manus. - Fabian är en fantastisk musiker - bara att få höra honom är värt biljetten - och han har arrangerat Gunnar Edanders musik efter sitt eget kynne. Hela föreställningen består av Sonja Åkessons texter, där finns inga skrivna repliker, även om man kan uppfatta det så. Själv fångades hon först av Åkessons svårmod. Mer fascinerad
- Sen såg jag hennes humor och hörde hennes ovanliga röst. Ju mer jag läser, desto mer fascinerad blir jag. Hon berättar om de små stunderna som livet består av, dokumenterar ett osynligt vardagsliv, skapar till och med poesi av sina matrecept. Men utan att någonsin förlora sin existentiella hållning, de stora tankarna finns alltid där hos henne.

Folkhemspoeten som litade på sin egen röst

Karl Vennberg kallade henne "välfärdens nationalskald". Andra utnämnde henne till "matosets meteorolog, bingospelandets drömtyderska, den sura svenska disktrasans Esaias Tegnér".