Med denna förföriska sida är de också svårdiskuterade. Det är något i hans språk som omöjliggör analytiska invändningar. Man blir så fascinerad av yvigheten och referensernas överflöd att man låter scenshowen fortgå.
När sjätte bandet av Min kamp publicerades fick Knausgård kritik för sin psykologiserande bild av Hitler, en onekligen ganska stor bild inskjuten i självreflexionerna kring det egna författandet. Han skrev i polemik mot de historiker som skildrat Hitlers genomgående ondska och hävdade istället bilden av en skadskjuten, lättsårad och känslosam ung man med modersbundenhet och fadersskräck.
Efter massakern på Utøya kunde man i pressen läsa hur han överfors av en enorm känslochock, och en längtan efter att tillhöra kollektivet, det större, det infamnande. Allt sådant han med tusentals sidor hittills värjt sig från och istället slagits för konstnärens fria ställning, fria tolkning, oändligt.
De här diskussionerna återkommer i hans nya bok Själens Amerika där han samlat artiklar och essäer och ställer bilden av Breivik som en slags pendang till bilden av den unge Hitler. I kombinationen känsloskadat barn/programmerad våldsideolog. Skillnaden möjligen den att Hitler aldrig deltog personligen. Tja, visst har psykologin sin plats, en disciplin bland andra, just genom Breiviks ensamhet kanske viktigare än i fallet Hitler, som onekligen hade en hel nation att ställa med.
De inledande essäerna om Thomas Wågströms och Francesca Woodmans fotokonst tillhör de mest intressanta. Just genom den totala frånvaron av de bilder som analyseras, inte ens en suddig liten reproduktion. Bara detta ordflöde, denna magiprosa där ett medium blir levande genom ett annat medium. Ett samtal som oftast är en omöjlighet, man kan ju inte fråga hur en citron låter, men Knausgård gör det möjligt. Det är periodvis storartat.
Eller när han beskriver en flygtur i ungdomen, just så att man förstår hans hypnotiska kraft över läsaren: ”Jag tittade ut genom fönstret, jag såg molnen, landskapet under dem, och jag fick en intensiv upplevelse av världen. Det var som att jag inte hade sett den förrän nu. Världen var en planet som var täckt av gaser. Den insikten, så obeskrivlig, fyllde mig med lycka men också med otålighet och åtrå.”
Konst, litteratur, världen, Norge, kroppen och skrivandet, jaget och viet, samtidens stordiskussion. Flyt bara med i strömmen, man kommer alltid upp på land efter Knausgårds flod.