Nina Burtons essäkonst saknar troligen motstycke i vårt land i dag. Hennes kolossala receptivitet, hennes språkliga vighet, det blida och resonerande tonfallet som ändå låter den skarpa iakttagelsen få sin plats, och så hennes förmåga att verkligen korsa gränser. Ingenting mänskligt är henne främmande, och hon skriver vackert som den poet hon är. Allt detta gör henne stor. Att hon blivit Augustnominerad flera gånger är naturligt, att hon ännu inte fått priset egendomligt.
Med hennes nya verk Flodernas bok är det kanske dags, fackprisklassen? Kanske är den en essä, kanske en djuplodande reseskildring, en lärdomsresa genom Europa? Lustfylld av kunskap, berättarglädje om verkligheten och historien, djupt personlig. Hon färdas längs tre av Europas stora historieberättare, floderna Rhône, Rhen och Themsen. "Ett äventyr genom livet, tiden och tre europeiska flöden".
De förser henne med ett nästan oändligt material av historia, litteratur, vetenskap, människor, miljö och händelser. Från alla tider naturligtvis, men berättade medan hon själv färdas på deras vatten, går vid deras stränder, somnar intill deras aldrig upphörande rörelse. "Vid dem hittar man nästan allt, för i dem flyter livets essens". Och det där med flöden är viktigt, det aldrig avstannande, det föränderliga och samtidigt det som ger liv, detta märkliga vatten och dess rörelse.
Att göra hennes bok rättvisa skulle kräva ytterligare en bok, den föder en överväldigande konversationslust. Redan efter några rader är man fast i en text som tycks förvandla den torraste naturvetenskap till poesi och reseguidens katalogfakta till filosofiska källsprång. Eller till helt personliga utvikningar, som att hennes morfars släkt rann upp vid Råneälvens stränder i Norrbotten. Och en bybo hittade malm i älvens källområde och det blev järnbruk och det blev historia. Först som gammal får Nina Burtons mor se Råneälven och den påminner henne då "om Rhône dit musiken fört henne".
Så ser Burtons metod ut, en sinnrik väv där ingenting mänskligt fattas och bilden alltid blir nyfiken, rik och rörlig. Stora delar av vår historia följer med om man berättar om dessa tre väldiga vattendrag, storheten, vansinnet, den mänskliga ödesparaden, Europakarnevalen. Det högtyska, det högfranska, det storengelska. Men också allt det andra, de avgörande livsfrågorna, vetenskapens hopp och avgrunder och tillslut, vid Themsens stränder också den vackra, och småsorgsna berättelsen om den egna fadern, den frånvarande gestalt som återkom ganska sent i livet.
En liten roman om hur vår världsdel gör sina personligheter, knådade mellan världspolitikens händer och vanliga trivialiteter.
Som alla stora författare bär Nina Burton en väldig konkretion och sinnlig mångfald. Världen brusar färg och kunskap. Varje stycke är som skuret ur en encyklopedi av en vetgirig poet, vägen hon går är inte strödd med grus utan med vetande som skimrar med oändliga berättelser. Och floderna, det förstår ni genast, är livet där de flyter fram. Reglerade och misshandlade, förgiftade och återupprättade, tuktade och vilda från sina källflöden och fascinerande som tiden själv.