Sven-Olov Karlsson debuterade 2003 med Italienaren, en fantastisk berättelse om en envis samlare av "bra-att-ha"-skrot som drabbats av cancer. 2008 kom Amerikahuset, om en återkomst efter en fängelsevistelse. Tillsammans med fotografen Pereira dos Reis har han också gett ut två reportageböcker om gamla ödehus.
Jag får för mig att det är alla saker Karlsson sett under uppväxten, i arbetet som journalist på Råd&Rön men framför allt under samlandet av berättelser till ödehusen som triggat igång den senaste romanen Porslinsfasaderna, för här vimlar det av substantiv. Stora och små, oanvändbara som oumbärliga.
Allt utspelar sig i Löftet, rucklet som hyser familjen Silver sedan flera generationer. Inne regerar mamma Saga, som inte vågar sova eftersom hon alltid drömmer sanndrömmar om hur folk förolyckas.
Men eftersom hon är rädd att bli tagen för galen berättar hon inget. Så när mannen Knud kommer med den lysande idén att börja köpa upp dödsbon och ställa till med auktioner vågar hon inte protestera.
Trots att hon vet att alla döingars pinaler kommer att ge henne fasansfulla mardrömmar. Så Knud och författaren får som de vill: de kan rada upp rubankar och porslinsserviser, spinnrockar och Höganäskrus, hela gårdsplanen full. Varje sommarlördag.
Under läsningen kommer jag flera gånger att tänka på vad Ivar-Lo brukade hävda, att varje berättelse söker sitt språk. Och om hur svårt det var för honom att skriva Godnatt Jord eftersom människorna i hans barndoms Sörmland knappt pratade. Sven Olov Karlsson skildrar i Porslinsfasaderna en liknande miljö, utkanten av en andefattig bruksort: "självaste Bit-ihop-Sverige". Familjen Silver yttrar sig knappt och kargt. Men Karlsson lyckas gestalta ordkargheten:
"- Jodå men så att, säger Sölve.
- Mmm, fy faan, mumlar Sölve.
- Jamen visst, rosslar Saga.
- Så är det, lägger Margona till ...
Mor Saga ler, det är trevligt att sitta och prata. Umgås!"
Jag skrattar högt och igenkännande åt de knappa kommentarerna som inte förstås av någon annan än den som yttrar dem. Ingen frågar vad hummandet betyder eftersom det skulle kräva en utläggning med så många ord att ingen varken skulle klara av att säga det eller lyssna tills det blev klart.
I stället blir det alla substantiven som tar över. Fast ingen av huvudpersonerna bryr sig om saker. Träffsäkert avbildar Karlsson fyndarna och guldgrävarna som kommer till auktionerna. De som söker det som varit. Som om det skulle hjälpa mot vad som komma skall.
Men Porslinsfasaderna skulle kunnat bli mer än ett lite flyktigt porträtt av en familj och dess tid. Det skulle kunnat bli mer än bara fasad. Nu verkar det som om författaren ryggat för närbilderna, inte riktigt vågat gå på djupet, utan gjort som auktionsutroparen, dragit en vits istället för att ta läsarens intresse på allvar.