Var är det verkliga livet och var är det skrivna? I Magnus Florins Ränderna skriver sig berättelsen undan för undan ett verkligt liv. Rand för rand måste passeras och när den så skrivit lämnar den glömska bakom sig. Det kan låta komplicerat, men Florin fångar den märkliga glömskeförlust som följer i spåren av varje noggrant minnesarbete. Enkelt uttryckt kan det skrivna glömmas. Varje text äter paradoxalt sitt eget ursprung, det är någonting fysikaliskt över detta, båda tillstånden tycks inte kunna existera samfällt. På bokens sista sidor går berättaren över gatans vita streck, de som hela skildringen igenom är de fasta mätvärdena över att någonting händer, ska hända eller bör hända. Bokens sista rader börjar försvinna för honom, "för varje rad som försvinner, går jag över ett streck". I den avslutande dialogen med några nära som väntar på andra sidan gatan får boken sin titel, framsnurrade med den ordlustiga humor som Florin exekverar i. Inte hade de stått där och väntat på honom hela dagen: "Nej, absolut inte. Det hade blivit alldeles för långrandigt". Texten har stor mäktighet, den önskar fram en verklighet som passar än det ena, än det andra. De florinska upprepningarna, mässandet över fasta begrepp och satser, gör att man tänker på musik av Philip Glass eller John Tavener, den verkar alltid så egendomligt randig. Som Florins bok och titel, ränderna går boken igenom, övergångsstället ska passeras, från bokens första rad till dess sista. Upprepningen är strukturen, detaljen är helheten. Det är en vacker bild för tid, berättelse och glömska, streck ska passeras, ränder läggas till ränder. Detta gör sig allting under fästet, och frågan om vad som kom först är lika meningslös som gammal. Någon ande svävar väl ändå över vattnet och ser till att det till sist blir litteratur. Vill man se det formellt heter anden Florin. Trots allt djupsinne är detta Florins berättelse, hans formuleringar, hans egna ränder. Deras regelbundenhet är hans, även om han med stiliserad ihärdighet försöker lägga ansvaret på "texten", den som tar världens plats.
