Florence - ingen symbol för underordning

Hon var så olik den historiska nidbilden av sig själv som bara tänkas kan. Florence Nightingale var således en självständigt tänkande, hårt arbetande och djupt analytisk kvinna som revolutionerade och humaniserade sjukvården i Europa. För detta har hon förärats ett eftermäle som något av en fjolla, en menlös och kristen överklasstant som ingen lön begärde utan blev mätt på själva kallet, att trösta sjuka soldater. Jag hoppas att Åsa Mobergs bok Hon var ingen Florence Nightingale återställer förnuftet och avdödar fördomarna om denna storartade pionjär för human sjukvård och kvinnans ställning i samhället. Att hon kidnappats av patriarkatet, som Moberg skriver som förklaring till hennes idiotisering, är inget lödigt svar. Men förvrängd till oigenkännlighet har hon blivit. Hon borde ha varit hjältinna för sjuksköterskorna, i stället blev hon varnande exempel. Hon står för allt det goda sjuksköterskor säger sig företräda: självständighet, kunskap, medmänsklighet och ordning och reda. Hon bröt läkarnas fördummade allsmakt under Krimkriget, hon rensade upp i den latrin som de offentliga sjukhusen var, hon trängde på djupet i dåtidens socialmedicinska frågor och hon var en briljant organisatör. Och faktiskt, hon stred för att sjukvårdspersonalen skulle få ordentliga löner, de var halvt prostituerade, alkoholiserade och ytterst fattiga den här tiden. Född 1820, död 1910, aldrig gift, turligt nog för då hade hon inte fått arbeta. Överklass var hon, faderns ränteavkastning var betryggande, han tjänade 70 gånger en professorslön varje år. Hon var säregen och allvarlig redan som barn, och hon bryter tidigt mot normen att inte arbeta, i ett brev raljerar hon med modern och systern vars enda sysselsättning om dagarna var att ligga på en soffa och varna varandra från att slita ut sig med att sätta blommor i vatten. Krimkriget var det vanliga griseriet, soldaterna dog som de gjort sedan medeltiden, mest av allt i infektioner och snusk. På 150 sårade och döda gick 12.000 sjuka. Hit kom hon hösten 1854, när hon två år senare återvände, var kriget slut och hon själv hjältinna och sjukvården hade tagit steget in i det moderna. Under fanatiskt motstånd från läkare, officerare och andra dumskallar. Hon var inspirerad av Gud, tillhörde ingen kyrka och var så modern att hon utvärderade sitt arbete med statistik. Inte med känslor, inte med religion eller moral, utan med kalla siffror. Och en sådan människa blir symbolen för kvinnans vekhet och underordning? Historien måtte vara vansinnig. Florence Nightingale såg människan som hel och hennes behov som en komplicerad väv där ingen maska fick fattas. En visdom som svensk sjukvård har svårt att begripa än idag, läkarstyrd och naturvetenskapligt inskränkt som den är. Hon förstod den förebyggande vårdens betydelse och när hennes samlade verk nu äntligen ska ges ut kommer de att omfatta 16 band. Under sitt liv blev hon en enmansinstitution och hennes hem en slags informationscentral. Hon var remissinstans åt engelska regeringen innan ordet var uppfunnet. Hon skrev 12.000 brev. Vem förvaltar i dag hennes idéarv? Är det alltför revolutionärt i en värld av teknisk profession, föråldrade vårdstrukturer och infantil organisation? Är det därför hon blivit demoniserad, i stället för hyllad?