Romantiska USA, Radikala Europa är en ytterst välbalanserad triptyk signerad tre mästare som ännu inte hamnat i facket för snudd-på-söndertjatade "klassiker", framförd med sedvanlig eminens av kammarorkestern under ledning av den likaledes sedvanligt eminente Petter Sundkvist.
Konserten tar avstamp i 1770-talet och Sinfonia i G-dur av Carl Philipp Emanuel Bach. Att Bach den yngre (vilken rönt ödet att i all evighet tvingas huka i sin titaniske faders skugga) hörde till sin tids mer inflytelserika tonsättare och förtjänar att lyftas fram i detta sammanhang som en gränsöverskridare, på samma gång radikal och - i ordets mest känslostormande bemärkelse - romantisk, blir tydligt i detta läckra stycke, där orkestern stegar fram med graciösa sjumilakliv och ystra stråksvärmar kontrasteras mot dovare cembaloklanger och barocka snirkligheter.
Ett extra plus för den fina inledningen där orkestern tillfälligt förstärkts av unga begåvningar från kommunala musikskolan.
Därefter flyttar vi oss 170 år framåt i tiden och till andra sidan Atlanten medelst Aaron Coplands berömda orkestersvit Appalachian spring från 1944, som vecklar ut sig varsamt som en soluppgång på prärien för att sedan frammana ett musikaliskt 1800-tals-Amerika där associationerna till snabba fågeldrillar, hjulångare och square dance blandas med insmugna subtiliteter och sköra mollpartier.
Efter pausen är det dags att rikta kompassen österut igen och byta ut den vårrusiga nybyggarromantiken mot det gåtfulla mörker som ännu efter 75 år strömmar ur Béla Bartóks djupt personliga Musik för stråkar, slagverk och celesta. Klaustrofobiskt ringlar sig stråkarna framåt, interfolierade av såväl slagverk som starkt perkussiva piano- och celestaklanger, och när vi via ömsom trippande, ömsom hasande partier närmar oss den tredje och mest kända satsen, Adagio, (odödliggjord inte minst i alla skräckkonnässörers medvetande då den kongenialt ackompanjerar några av de mest blodisande scenerna ur The shining), är gåshuden en ytterst påtaglig del av mitt fysiologiska tillstånd.
Jag avstår från att framhäva soloinsatser i denna konsertkväll flödande rik på stämningar, där dessa fått stå tillbaka till förmån för ett ensemblespel av högsta karat.
Lätt omtumlad vacklar jag ut i vårkvällen och nödgas konstatera att det enda jag från ett recensentperspektiv kan ha att anmärka på kring denna konsert är att det just inte finns något att anmärka på.