Och några spridda reflektioner och depescher från detta hedervärda evenemang meddelar att:
Thorsten hade skor på sig under den här turnéstarts-spelningen.
Thorsten hade tre plastflaskor på scenen; två mineralvatten och en apelsinläsk, som han flitigt drack ur.
Thorstens övriga rekvisita begränsade sig till en stor vit frottéhandduk, som han väldigt ofta använde sig av.
Thorsten (och Kenny Håkansson) anlände till spelningen bara ungefär 15 minuter försenade. Inte särskilt oroväckande alls.
Thorsten sjunger med intensiv skärpa och brinnande flink närvarokänsla och han borrar sig kilometerdjupt in i, naturligtvis med vederbörlig Håkanssonsk assistans, märg-och-ben låtar som Ditt hjärtas slutna rum, den svenska översättningen av Townes Van Zandts desperado-ballad Pancho and Lefty, John Holms Min skuld till dej och Totta Näslunds Mellan månen och mars (författad av Per Persson - TACK särskilt mycket för de två sistnämnda; de voro alldeles förintande förträffliga!).
Thorsten sitter först på en pall. Sedan far han upp och börjar solodansa samt VRÅLAR rakt ut, när detta känns som korrekt (vilket dock bara är ibland).
Thorsten repriserar också, innan aktens slut före paus, den "sketch" framförd på ohyggligt usel norrbottniska, som handlar om hur han och författaren Bengt Pohjanen besökte nyårsrevyn i Överkalix och hur Thorsten inte förstod så särskilt mycket alls. Och hade ännu mindre roligt.
Till sist är det nog en lågoddsare att Thorsten, någon gång innan alltsammans var slut, även framförde Melodischlagerbidraget Jag reser mig igen.
För övrigt ber jag bara att få säga ett innerligt Buenas Noches under resten av turnén.
Det är Thorsten Flinck oändligt mycket väl värd.