Flickan är på väg

Eva Källman Minen och tankar Galleri Skåda, Luleå På väg till Galleri Skåda kom jag att fundera på var gränsen mellan att utforska ett motiv eller en idé, och ett rent uttråkande manér går. Tänkte att Eva Källmans motiv började närma sig den. Men hennes 16 bilder, framför allt de många stora verken som ställs ut är berikade med lysande färger och fyllda av berättelser. Man blir helt enkelt glad av att gå in i rummet. I centrum står som ofta förr Flickan men utan att dölja sig lika paniskt. I ansiktsovalen framträder alltmer ett ansikte och en blick. I händerna håller hon ofta ett vinande hopprep. Landskapet i sin tur kan vara en strand, både ekan och den naivt återgivna segelbåten återkommer. Miljön i Minnesbild I är i stället en gård, jag läser den omedelbart som en vänlig skolgård, då Flickan är omgiven av andra barn. Inte heller i de andra målningarna är Flickan helt ensam. Dels finns en ansiktslös gestalt som en skugga eller ett undermedvetet bakom, framför eller rent av inuti henne. Dels finns den intressanta högresta kvinnogestalten som återkommande placeras till höger i bilderna: ibland enbart antydd, någon gång nästan lika kroppsligt återgiven som centralgestalten. Till exempel i Blott en dag, stor, ljus och med många kraftiga blåa toner, som jag omedelbart bara tycker om. Flickan själv står däremot nästan alltid i centrum eller till vänster med ansiktet mot höger. Hennes fötter, om än ibland bara som spinkiga streck, pekar ut mot betraktaren och modigt ur bilden. För visst är Flickan nu på väg, något som förstärks av Källmans teknik och färgval där de täckande färgerna samsas med ett sprödare färgarbete. Oljekritan hon ibland använder lämnar inga kompakta linjer, pigmenten fastnar då och då på toppen av grängen och underlaget bryter igenom. Också när hon använder palettkniven i stället för penseln växlar hon mellan tjockt och tunt, I Minnesbild I så pass mycket färg att ytan upplevs krackelerad. I verket formar dessutom hopprepet tillsammans med barnets strecktunna ben, men kanske mer än av en slump än medvetet, det kvinnliga könet. Ändå blir den vagt antydda formen ett tecken för hela utställningen; ett uttryck för en komplex kvinnlighet som både rymmer barnteckningens solar, segelbåtar och flyttfågelstreck - och en uppfostrande övervakning som kan leda mot utplåning.

Flickan är på väg

"Flickan själv står däremot nästan alltid i centrum eller till vänster med ansiktet mot höger" konstaterar Norrbottens-Kurirens Regine Nordström i sin recension av Eva Källmans 16 bilder på Galleri Skåda med som så ofta förr Flickan i centrum.