Efter ett, vi kan kalla det tekniskt, missförstånd förra veckan, eller skylla på den berömde Tryckfelsnisse, försvann en del text och annan dök upp i dess ställe. Vi låtsas som ingenting och går vidare.
I dagarna anlände i alla fall Apelsinmannen (Spiderbox), ett drama som bygger på Birgitta Stenbergs starkt självbiografiska roman och i regi av den omsorgsfulle Jonas Cornell.
Fortfarande mycket sevärt och det är roligt att i de olika rollerna studera då unga och rätt okända aktörer som Rikard Wolff (som den med ostyrig frisyr försedde dekadente poeten Paul Andersson), Johan Rabaeus, Björn Granath och Thomas Hellberg, som den sinistre och med olika narkotiska preparat handlande titelpersonen.
Rättsröta
Utomordentlig känsla har lagts ner på miljöer och rekvisita från det tidiga 1950-talets neurotiska Stockholm. Görel Crona är sensationellt bra (samt väldigt söt) som den unga Birgitta Stenberg och intrigen sysselsätter sig med de mystiska omständigheterna i den så kallade "rättsröteaffären" kring pastor Karl Erik Kejne (spelad av en Peter Haber som ännu hade långt kvar till Martin Beck) och de mörkläggningsaktioner som diverse myndigheter organiserade, för att tysta ner förekomsten av den pojkbordell på Östermalm som frekventerades av bland annat personer med anknytning till regeringen (statsrådet Nils Quensel) och möjligen även hovet (den åldrige monarken Gustav V).
Apelsinmannen är ett intressant tvåtimmarsdrama och, som sagt var, starkt sevärt.
Mördarporträtt
Inte nyligen utgivna, men fortfarande helt möjliga att lokalisera, är även den trio med fullständigt skrämmande skickliga skånska mördarporträtt som Ernst-Hugo Järegård genomförde i mitten av 80-talet, under samlingsnamnet Skånska mord (NCB/SVT).
Det här är något av det allra bästa som Järegård någonsin gjorde på film och speciellt hans porträtt av den skoningslöse polismannen och massmördaren Tore Hedin, verksam i begynnelsen av 1950-talet, är fullständigt nervslitande skickligt utfört; i all sin av Järegård dystert demonstrerade köttighet.
De andra filmerna, som även de är anmärkningsvärt välspelade och bra, handlar om den så kallade Esarparen som möjligen mördade sin hustru i början av 30-talet samt om den fullständigt vedervärdige Veberödsmannen; mordbrännare och mördare i början av 1900-talet.
Filmerna har regisserats av respektive Jan Hemmel, Richard Hobert och Hemmel igen. Och de är alla, jag upprepar det, fullständigt omskakande och skrämmande, i all sin sakliga intensitet. Och Järegård - det är internationell klass på honom. Direkt.
Kriminella änkor
Vi väljer att avsluta denna exposé med den mönstergillt spännande engelska 80-talsserien Änkorna (Atlantic), som skrevs av Lynda La Plante som då redan hade legitimerat sig via de första - och bästa - delarna av I mördarens spår (Prime Suspect).
De här handlar om (fördelade på två skivor, om fem timmar) de fyra änkorna efter några döda rånare, som fortsätter i sina mäns kriminella fotspår. Ett stort värdetransportrån genomförs, men polisen börjar intressera sig för dem och dessutom verkar det som om en av änkorna kanske ändå inte är ... änka ...
Alltså: var så goda och håll så mycket till godo, i fåtöljerna eller sofforna, men framför TV-apparaterna!