Monologen ligger i ett brunt, förseglat kuvert.
Filip Tallhamn, en av de medverkande i Riksteaterns uppmärksammade experiment, har varken läst eller repeterat stycket han ska framföra på Norrbottensteaterns scen.
Vid varje turnéstopp ställs en ny, i sinnet blank skådespelare inför en lika oförberedd publik. Teaterbesökarna undertecknar fnissigt ett sekretessavtal innan de bänkar sig i salongen.
Premissen för den iranske författaren Nassim Soleimanpours säregna pjäs, skriven 2010 och vid det här laget spelad i ett dussintal länder, är ett gemensamt här-och-nu fritt från förkunskaper om vad som väntar den närmsta timmen.
Det är inte utan märkbar nervositet som Filip Tallhamn ger sig ut på sin trevande upptäcktsfärd. Han kan inte annat än kapitulera inför sin bitvisa desorientering. Förvirringen är en del av leken som förtjänstfullt planar ut nivåskillnaden mellan scen och salong.
För varje avverkat manusblad växer koncentrationen, från bägge sidor.
Det är avskalat, vackert och stundtals rejält obehagligt. En udda teaterupplevelse där mycket ställs på sin spets.
Mest drabbande är känslan av intimitet med dramatikern. I det oförställda mötet med texten – här finns inte tid för analys eller tolkning – blir Tallhamn en direktlänk till Nassim Soleimanpour.
En kommunikation helt oberoende av geografiska avstånd och förfluten tid mellan pjäsens tillblivelse och kvällens föreställning.
Själv har Soleimanpour liknat Vit kanin röd kanin vid en flaskpost från en öde ö. När pjäsen skrevs ska han ha varit belagd med utreseförbud efter att ha vägrat göra militärtjänsten.
I programbladet beskrivs monologen som ett vittnesmål om det fria ordet.
Det räcker så. Att närmare redovisa innehållet vore att slå undan benen för nästa skådespelare och nästa publik.
Men nämnas kan att pjäsen utmanar både känsla och intellekt. Texten föder skratt samtidigt som den tvingar sig ner i tarmsystemet, sätter myror i huvudet och värker i bröstet.
Efteråt, en undran om vad det egentligen var som hände därinne.
Längs novembermörka promenaden hem känns det rentav som att man fått lära sig något nytt. Man är bara inte riktigt säker på vad, ännu.
Kanske fick man syn på sig själv, kanske fick man en glimt av livets villkor någon annanstans.
Kanske fick man för en gångs skull, så pretentiöst men sant det kan bli, känna av konstens vidunderliga kraft.
Det är märkvärdigt.
Märkvärdigt är också att ingen annan kommer att få uppleva pjäsen på likartat sätt.