Flanellograf, tro och färgkritor

Ja, någon annan gång med flanellografens hjälp, detta märkliga medium, helt i sin egen rätt, att göra verkligt allt det främmande. Med färglagd mjuk flanell, en dunkel lyster fäst mot ett helt annat tyg. Vi var ju bara barn, men jag ställde henne mot vår andra lärare, en sannerligen rättfram karl. Av färgkritans makt förstod han slätt intet, om han så var gudasänd som organist och med koralförspel där klang av Bach i Antnäsdräkt blev uppenbarad. Men hon, som nu är död, förstod ju färgernas magi och ritade för oss den trons mysterier och något av dess salighet tillika, med dessa raspande av kritor mot tavlans djupa svärta. Levande tro Aldrig blev tron så levande som under dessa söndagsförmiddagar mellan klockslagen tio och tolv. Ja, de kommer, dessa samtal och ruckar världen ur sin gång och gör den samtidigt begripligt tydlig. Jag kunde relatera hennes släktträds brokighet och hennes hälsas bräcklighet, men gör det inte. Jag kunde lägga teorierna på rad och visa allt jag kan och lärt sen denna märkligt glada undervisning drog genom sinnet som en magisk föreställning om alltings möjlighet. Tyst teorier, tyst tillrättalägganden som kyler världen till förståndig form och glömmer allt den kraft en färgkrita besitter. Emellan barnets sinne och en känslig hand som ännu trodde att det fanns en tro. Förvisso, säger oss förnuftets röst, vi hade aldrig sett ett körsbärsträd. Tyst säger jag, vi hade sett allting blomma i masonitluktens förkunnelselokaler. Vi hade ju en lärarinna, hon hade ju kritorna sina.

Flanellograf, tro och färgkritor

Nu hör jag rösten som säger att min söndagskolefröken är död. Och jag tänker att allt är uselt, när fröknar av den digniteten också dör. Hon som fick tron, och tron allena, att blomstra som ett körsbärsträd om våren med hjälp av färgkritor.