Det största politiska terrordådet i Sverige i modern tid var sprängningen av tidningen Norrskensflamman i Luleå 1940. Fem personer omkom i branden efteråt, två av dem var barn. Förövarna greps efter en kort tid, bland dem fanns en journalist från Norrbottens-Kuriren, några militärer samt den mest kände i offentligheten, stadsfiskal Ebbe Hallberg. Om denna händelse har Lars G Carlsson skrivit romanen Danko och Flamman. Det vore oförsiktigt att kalla den dokumentärroman, själva händelsen är helt dokumentär, datumet den 3 mars, stora delar av ramen, som de olika förövarna och planeringen. Men åtskilligt annat är ändrat, namnen på både offren och förövarna, beskrivningen av domarna och många andra detaljer är fritt och litterärt förändrade. Inte för att det förtar känslan av autenticitet och trovärdighet. Carlsson har en tung saklighet i sitt berättande som gör att man lyssnar, eller läser med största förtroende. Det mörka allvaret i händelsen och den tragiska ofrånkomligheten i den politiska polariseringen smittar av sig på texten. Det var en tid när förnuftet och klarsynen hade svårt att klara sig helskinnade. Finland var under attack från Sovjetunionen, nazismen verkade oövervinnelig och de inhemska kommunisterna hade - med sin följsamhet gentemot Moskva - påbörjat sina sekler av tröstlös ökenvandring. De ord som skrevs mot Flamman från både liberalt och socialdemokratiskt håll under dessa år var inte analytiskt kalla och klara, utan febrigt hetsande och befängda. Men boken har också en parallellhandling. Lennart Lorenzon återvänder till Luleå för att bisätta askan efter sin fader Leo. Som var redaktören från Kuriren, en av attentatsmännen. Som en ironisk eller groteskt ömhjärtad gest mot historien gör han plats för askan intill gravmonumentet för offren. Bredvid Danko-reliefen där Ragnar Jändels dikt om Gorkijs hjälte finns inhuggen. Förövaren får samsas med offren, men samsas med sin far kan han ännu inte. Och Lennart rannsakar sin egen ungdom som gick i 68-vänsterns tecken. I denna del får Carlsson svårare med gestaltningen. De moraliska resonemangen vill inte nå ända fram eftersom hans egna eventuella brott mot människorna väger väldigt lätt jämfört med faderns, som dock bar ansvar för fem döda. Lennart bär möjligen ansvar för en stor mängd fåniga vänsterståndpunkter, men ord dödar inga människor. Han erinrar sig skamset svensk-kinesiska vänskapsföreningen och en incident där en delegationsmedlem försöker hoppa av till friheten i väst. Samvetet mal. Porträttet av Lennart är inte mästerligt tecknat, men innehåller ändå nog av mänskliga kontraster, bitterhet och irrationalitet för att övertyga. Lars G Carlsson må skriva lite för tjockt ibland när psykologin skulle kräva ett finare verktyg, men han väjer inte för mänsklig skröplighet och komplikation. Lennart är en bitter och bortvänd man som i mänsklig insikt hamnat långt efter sin fader, trots - eller just därför - den senares brott är så mycket mer moraliskt uppfordrande. Skildringen av Lennarts krångliga försoningsprocess och den nästan deckarartade beskrivningen av attentatsmännens avslöjande tillhör bokens bästa partier. Som helhet är Danko & Flamman en övertygande debut. Precis som Thomas Breskys bok om Enbomsaffären riktar den ljuset mot en specifikt Norrbottnisk historia. Och mot en tidsanda som tillät inget, eller mycket litet, rum för den mänskliga måttfullhetens handlingsutrymme.
