Flag of Our Fathers

Flags of Our Fathers Royal Astoria Regi och musik: Clint Eastwood Foto: Tom Stern Manus: William Broyles, Jr, Paul Haggis ? efter James Bradleys och Ron Powers bok Skådespelare: Ryan Philippe, Jesse Bradford, Adam Beach, Barry Pepper, Harve Presnell, George Grizzard, Jamie Bell, med flera
På sin ålders höst (han är 76) tycks Clint Eastwood vara helt inriktad på att regissera (och stundtals även spela med i) enbart kvalitetsfilmer. Mystic River var en sådan, Million Dollar Baby ytterligare en. Och i stort sett ändå sedan Eastwood 1992 vann en Oscar för bästa regi för sin triumfartade revisionistwestern De hänsynslösa (Unforgiven) har han i sin regissörsgärning (men också frekvent som skådespelare) beslutsamt tagit tag i obekväma och kontroversiella ämnen. Detta medan hans någorlunda jämnåriga kolleger endera pensionerat sig eller valt att arbeta med helt ofarliga filmer. Flags of Our Fathers, som under sin sejour på en Luleå-biograf endast visas på den sena kvällsföreställningen och det är ju en tämligen ogenerös tid, är ytterligare en seriös kvalitetsfilm från den en gång som reaktionär fascist (de på sin tid famösa Dirty Harry-filmerna) betraktade Eastwood. Den undviker det mesta av det som kan kallas för klichéer, innehåller en påtaglig tidskänsla av amerikanskt 1940-tal omväxlande med nutid och är en både självständig, kompromisslös och allvarsamt gripande framställning av vårt behov av hjältar och hur långt vi är beredda att gå för att få den sortens hjältar som känns allra bäst. Filmen tar sin utgångspunkt i ett väldigt berömt fotografi, taget av Joe Rosenthal, och föreställande de sex amerikanska soldater som hjälptes åt att resa stjärnbaneret på den japanska klipp-ön Iwo Jima 1945. Detta foto kom att bli emblematiskt och blev snabbt ett av de mest berömda som togs under hela det andra världskriget. Det användes i PR-syfte och för att påverka allmänheten att köpa krigsobligationer. Och männen som förekom på bilden, de överlevande av dem, skickades i väg på cyniska turnéer och tvingades att under bitvis förnedrande och provocerande groteska former ständigt rekonstruera den händelse som de varit med om. Eastwood berättar om den här ?Bilden? och om de män som var med på den. Och om vad som hände med dem. Det är en helt autentisk berättelse, byggd på den bästsäljande faktabok som James Bradley skrev om sin far John ?Doc? Bradley och de övriga männen. ?Doc? var den siste överlevande av de här männen. Det cyniskt skrämmande var att en del av de män som hyllades som hjältar här inte ens var med under själva flaggresningen. Medan andra glömdes bort. Och fotografen Rosenthal var inte på plats när den ?riktiga? flaggan sattes på plats, på berget Mount Suribachi. Det han fotograferade var den andra flaggresningen för den dagen. I slaget om Iwo Jima dog 6.800 amerikanska soldater, mestadels marinkårssoldater, samt 21.000 av de 22.000 medverkande japanska soldaterna. Ett blodigt helvete, med andra ord. Och givetvis långt ifrån så gloriöst som det har skildrats på film tidigare (exempelvis 1949 i Sands of Iwo Jima med John Wayne). Eastwood har rollbesatt sin film på ett varsamt sätt och var och en av de unga soldaterna får sin egen historia berättad, som därefter gradvis vävs in i den episka helhet som filmen allt eftersom eskalerar till. Ryan Philippe och Jesse Bradford är alldeles känsligt utmärkta som ?Doc? Bradley och Rene Gagnon, respektive. Men den rollkaraktär som det verkligen slår gnistor omkring, är Adam Beach (han borde vara en självklar kandidat för en birolls-Oscar) som den sorgsne unge Pima-indianen Ira Hayes. Hayes utsattes för rasism såväl under kriget som efter detsamma. Och han bedövade sig med sprit och droger för att stå ut med all den smärta och cynism som han upplevde i samband med den massmediala upphetsningen kring Iwo Jima-fotot. Peter LaFarge skrev en sång om hans bittra öde och både Johnny Cash och Bob Dylan har spelat in den: The Ballad of Ira Hayes. Han söp ihjäl sig 1955, endast 32 år gammal. Visst finns det bistra paralleller mellan den här historien och de blint patriotiska lögner som fabricerades för att rättfärdiga USA:s krig i Irak. Eastwood genomskådar dem och vet att en enda bild, om den sätts in i ett tillräckligt slagkraftigt sammanhang, kan styra vilken opinion som helst. Han har också gjort en film om samma slag, men på japanska och sett ur det perspektivet. Den heter Letters of Iwo Jima och anländer om några månader. Clint Eastwood fortsätter alltså med envis tjurighet att göra saker och ting, på alldeles det sätt som han själv vill att de ska bli gjorda. Just därför blir hans filmer så dynamiskt slagkraftiga och berättande explosiva. Personligt exemplariska, rent av. Boka därför in den sena kvällsföreställningen av Flags of Our Fathers en valfri kväll, inom den närmaste tiden. Ett i hög grad felfritt och självklart alternativ.