Hon tyckte om Adolfström och placerade sig gärna där vägen slutade vid kanten av Yrafdeltats vattenkant med isen bakom sig.
Eller var det här vägen började?
För en författare från ett land i Europas skugga är varje utpost en start.
När de två fristadsåren gick mot sitt slut i Göteborg ville Svetlana Aleksijevitj besöka Lappland. Hon var nyfiken på ett landskap hon aldrig besökt, träffa människor som levde i de små samhällena i norr. Hon kom till Arjeplog med sin översättare och vän Kajsa Öberg Lindsten. Det var mycket skratt och fniss från första stund trots de kyliga majvindar som slog följe så fort vi var utomhus. Tack och lov lyste solen. Alla dagar. Svetlana Aleksijevitj fällde upp sin krage och tog sjalen ett extra varv runt halsen. Kepsen drogs ned ännu en bit över öronen – hon var känslig för drag – samtidigt som hon njöt av att se fjällandskapet.
Året var 2007, tio år efter vårt första möte och åtta år innan hon skulle utses till pristagare av världens finaste litterära pris, nobelpriset i litteratur. Motiveringen från Svenska Akademin löd: ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”. Jag hade önskat att man hade lagt till ett ord till. Kärlek. Svetlana Aleksijevitj var – och är fortfarande – upptagen med att samla material till en ny bok. Den skulle helt enkelt handla om kärlek mellan människorna. För det finns olika sorters kärlek och just detta utforskar hon. Få kärleksskildringar lyser dock så stark i litteraturen som i hennes bok Bön för Tjernobyl när vi får följa Ljudmila Ignatenkos berättelse. Hennes man var brandman i Tjernobyl och dog i strålningsskador på ett sjukhus i Moskva. Ett kort utdrag: ”Slemhinnan lossnade bit för bit … Som små vita hinner … Ansiktsfärgen … Kroppsfärgen … Mörkblå … Röd … Gråbrun … Och jag som älskade alltsammans så! Men det ska jag inte berätta! Det ska ni inte skriva. ’
Jag älskade honom! Jag visste ännu inte hur mycket jag älskade honom! Vi var nygifta … När vi gick på gatan kunde han ta mig i famnen och dansa runt.”
Katastrofen i Tjernobyl var närvarande när Svetlana Aleksijevitj talade på Silvermuseet i Arjeplog. Här fanns samer i publiken med som vittnade om hur rennäringen drabbats. Avståndet – både det geografiska och det mentala – till Belarus och Ukraina förkortades av radioaktiva moln. Allt hörde ihop.
I Adolfström bjöds kaffedrickande gäster på berättelser i restaurangen hos Karin och Kjell Johansson. Det var lika många i publiken som antalet boende i byn. Här kom samtalet att handla om vad kriget gör med människorna. Hon beskrev Sovjetunionens krig i Afghanistan och hur makten försökte mörklägga sanningen om de unga soldaternas hemkomst i kista. Hennes bok Zinkpojkarna fick först inte publiceras, men med perestrojkans intåg nådde den läsarna 1989.
Så avlägset kändes inte kriget just här? Laisdalen med sin orörda älv var på väg att vakna efter ännu en snörik vinter. Vi gled längs den vackra vägsträckan förbi Gautosjö, Märkforsen och stannade på middag i Laisvall, gruvorten som numera omvandlats till fritidsparadis för främst norrmän. Vi åkte upp på Björnberget och tittade ut över det tidigare gruvområdet.
I Sverige fick Svetlana Aleksijevitj lugn och ro att skriva. I hennes hemland satt diktaturens Aljaksandr Lukasjenka på presidentstolen sedan 1994 och i Ryssland gick Vladimir Putin mot slutet av sin period som president. Den andra Tjetjenienkriget syntes gå mot ett avslut. Det var med andra ord inte den värsta krigsperiod som Europa upplevt. Men en oberoende författare och journalist går inte säker. Bara ett halvår innan hade Anna Politkovskaja mördats i sitt eget trapphus i Moskva.
Svetlana Aleksijevitj skulle med åren allt tydligare ta ställning mot regimerna i sitt eget land och Ryssland. När Krim annekteras och dödsskjutningarna sker på Majdan i Kiev är hon okuvlig i sin kritik och står på oppositionens sida mot Putin.
För några år sedan föreslog Svetlana Aleksijevitj att jag skulle ställa ut mina bilder av Lapplandsfjällen i Minsk. Det lät som en utmanade idé. Men så blev det diplomatisk kris mellan Sverige och Belarus, våra respektive ambassader i Stockholm och Minsk stängde och med detta blev en handfull personer svartlistade. Så sent som i vintras fick jag veta att mitt namn förekom i KGB:s register när ett bibliotek i Brestregionen ville bjuda in till svenska kulturdagar. Men något säger mig att detta kommer att ändras.
Att vara hoppfull är inte naivt. Det är en livshobby.
När Svenska Akademin utsåg Svetlana Aleksijevitj till årets Nobelpristagare fick jag en glädjechock. Främst är det ett fantastiskt erkännande av hennes författarskap, men det kommer också att betyda att glipan vidgas för en europeisk litteratur skrivna av andra författare i Belarus. Med deras hjälp kan vi förklara mer om vår egen tid utifrån den lilla människans perspektiv.