På mögelfri torpargrund står huset modigt och rättframt. Runt om brer backen ut sig. I dess förlängning finns gräs och parallella hjulspår. Under ena fönstret anar man nån slags buske, kanske hallon, kanske vinbär men mer troligt rallarros.<br>Under det andra fönstret är det rent. Bara gräs.<br>Och det är så fint. Behagligt. Förklarligt och självklart.<br>Huset på ett fotografi i en av många Hus och hem bilagor väcker ett slags minne eller identitet. Backen känns bekant, stråna sticks under fötterna. Men bilagan som medföljde en nordlig daglig tidning handlade inte alls om trädgård. Runt det där huset fanns förmodligen inte heller en odlingsmiljö enligt gängse mening i våra Trädgårdsblad eller Odla-med-nåt radioprogram.<br>Där är sandbacken fattig och definitivt oengelsk.<br>Jag har lärt mig tro detsamma.<br>Men herregud vad jag plötsligt längtar efter att få se den nordliga boplatsen i de färgglada magasinen. Tänk bara, en höjd, ett hus högst upp, en trapp och en lampa över bron. Inget tak, ingen förstukvist. (Lite dripp o dropp i huvudsvålen får man allt tåla i sådana kulturmiljöer!) Och så vyn ut över den rena lite steniga backen. Ner mot stora vägen, ut mot skogsbrynet, mot ängarna där buskarna varje sommar envist vill upp i dikena.<br>Kanske redan fått bli stora stammar.<br>Någonstans på tunet hittar man förstås ett träd eller en husknut för skuggans skull. En stol eller två. Vinden har fritt spelrum. Nästan alltid, utom till midsommar, är det myggfritt.<br>Försommarens kattfötter från den magra marken ska snart bli till generösa rosa buketter för vinterns ögon att vila på.<br>Det är som på kalfjället.<br>En makalös miljö att inte plantera ihjäl.<br>
