Shoot - Dance for screenTrapputrymmet utanför Lilla salen är nästintill tomt. Publik från fredagens första filmvisning kommer ut en efter en. Johannes Blomqvist står i en lite för stor grå polyesterkostym, men vänta nu, han sitter fast. I väggen. Fem filmtejper håller tillbaka honom, det gör det svårt att gå. Rullarna vill inte ge med sig, det gnisslar och gången skevar. Klassisk musik strömmar ur en medhavd cd-spelare och de som vågar sig på att stanna står med leenden. De allt längre trådarna glänser. Jag blir varm. Det är fint och inte farligt. Performance är lite knepigt, det finns ingen scen att förhålla sig till. Tänk om jag står i vägen nu? Jag är ovan att se sådant här, det är liksom konst som helt plötsligt dyker upp i skogen. Det är så oväntat. Och därför lätt att hänföras. En blek skyltdocka med svart tejp runt huvudet står lutad mot väggen. Polyesterkostymen närmar sig henne med ansträngda steg, hasande. Är han en zombie? Musiken stannar, kanske hackar fast. Dockan får liv, rör armarna långsamt. Han tar i henne en stund och fortsätter framåt. Han går ut och slukas i ljuset, mot den stora avsatsen och panoramat över Norra hamn. Dockan faller.
