Finsk falsett förförde festpubliken

Att lyssna på M.A Numminen skulle kunna vara som att se en Idol-uttagning, när de allra sämsta av de sökande gör bort sig inför hela Sverige. Men så är det inte. Hans falska falsettsång grundar sig säkerligen på oförmåga men bara för det innebär det inte att han saknar självmedvetenhet. Det är ett skämt, och publiken skrattar med honom, inte åt honom. Och det är ett skämt som fortfarande underhåller.
Men den största humorn under Numminens konsert finns i de subtila skämten i mellansnacken och texterna.
Och när ledsagaren Pedro Hietanen, som spelar dragspel och klaviatur, gör sina små practical jokes. Hietanen är också EXTREMT flyhänt på tangenterna och det är faktiskt riktigt mäktig lyssning. Typ som Robert Wells, fast finskt, melankoliskt och bra.
Efter att några druckna åskådare önskat sig en viss låt 100 gånger (Pedro räknade) så spelar de den. Som en gummiboll är den självklara avslutningen.