Jag har sagt det förut. NU säger jag det igen. Luleå kommun är ett föredöme eftersom de politiskt valt att satsa på kultur i en samtid när Sveriges regering drar ned på kulturbudgeten. Ett ganska ensamt ställningstagande. Tänker inte minst på forna moderata kommunalrådet Sophia Jarl i Norrköping som menade att all kultur skulle vara självbärande, det vill säga, vara oberoende av skattemedel.
Ett helt horribelt ställningstagande för en sektor i vårt samhälle som värnar om medborgares rätt, ja RÄTT, till ett diversifierat kulturliv i en demokrati. En inte minst folkbildande verksamhet i en samtid där de kommersiella krafterna är starkare än någonsin – och där den statligt, regionala och kommunala penningpåsen av smulor faktiskt gör skillnad. Vi talar om en demokratisk kraft, det vill säga, slutligen rätten att vara människa, tycka, tänka, uttrycka sig...
Samtidigt. Det finns ett fritt kulturliv. Det finns ett skattefinansierat kulturliv. Båda i symbios med varandra för att ge medborgare i Luleå och Norrbotten upplevelser, nya tankar och infallsvinklar på sin tillvaro, förutom en skön stund i en arenastol där musik, komik, scenkonst ger en stunds perspektiv på vardagen.
Ja, kulturlivet är avgörande för människor, oberoende vart man bor. Nu blev inte Sophia Jarl långlivad som kommunalråd i Norrköping. Jag vill ändå tro att det finns någon konsensus om kultur som kitt i ett demokratiskt samhälle.
Men att utesluta nationella och internationella influenser – och att bara satsa på lokala/regionala kulturskapare vore förödande.
Norrbotten behöver en utblick, en förståelse för mer än oss själva. Men också en ödmjuk inställning till dem som faktisk valt att stanna och befolkar vår enorma landsända.
Men den överhängande frågan är hur kulturen ska skapa det kitt som Luleå kommun eftertraktar – och är svaret event och hotellnätter?
Därför en efterlysning till kulturskapare och kulturkonsumenter. Vad står på er önskelista?