Finanskrisen speglas i gammalt drama

Vackra damer i dyra klänningar och betydande män med hög status. I Victoria Benedictssons pjäs Final har det bjudits till nyårsfest. Men champagnens bubblor har knappt stillnat förrän den tjusiga ytan krackelerar.Final börjar med en nyårsfest hemma hos bankdirektören Hugo Bruhn och hans paranta hustru Betty. De tillhör gräddan i samhället, är sådana som alla vill umgås med.Samtidigt går skvallret om det vackra paret, om hennes desperata försök att vara perfekt, om hans kvinnoaffärer och vågade finansiella spekulationer.Final skrevs 1885 av Victoria Benedictsson i samarbete med vännen Axel Lundegård. Men regissören Hilda Hellwig, som sätter upp pjäsen på Dramaten med premiär den 8 april, tycker att den bild som målas upp i pjäsen på ett mycket nära sätt anknyter till dagens verklighet.Strindbergs gnäll
- Tyvärr visar tiden bara att stycket är hur spelbart som helst. Den rovkapitalistiska tendensen har inte blivit svagare, det kan vi läsa om varenda dag i tidningen, säger hon.Det var läsningen av August Strindberg som först öppnade Hilda Hellwigs ögon för Victoria Benedictssons dramatik.- Min nyfikenhet väcktes via hans gnäll och avundsjuka.Under förra året rasade en hätsk debatt om Victoria Benedictssons litterära arv och huruvida vännen Axel Lundegård förvanskat hennes texter. Hilda Hellwig har inte haft några betänkligheter vad gäller Final, eftersom samarbetet här var planerat och öppet.I sin iscensättning har hon valt att placera handlingen i 1950-talet. Kostym och scenografi går i svartvitt, för att föra tankarna till en gammal svartvit film och markera motsättningarna mellan manligt och kvinnligt.- Hela första akten är en fest, väldigt filmisk, väldigt fragmentarisk. Och allt, allt är så ytligt, precis som vår tid.