Fin känsla om 70-talets Sandhamnsliga

Året var alltså 1975. 35 år sedan. Då var jag 21 år och jag minns mycket väl den så kallade Sandhamnsligan, som var den dåtida konkurrenslöst största knarkdistributions- och även tillverkningsfabriken, som organiserats och sedermera sprängts här i landet. Ledaren för ligan hette Flemming Broman och var det närmaste vi kom en internationell playboy här i landet, på den tiden. Han fick åtta år i fängelse för sina allehanda affärer (viss bordellverksamhet ute i Sandhamn förekom också) och vad som sedan hände med honom förblir ganska okänt. Det här var ju smaskiga sensationer för den dåtida kvällspressen: knarktillverkning ute bland KSSS-arna och de kungliga kompisarnas seglingssocietet, i snobbiga Sandhamn! Mera sånt! Inspirerad av detta har Hannes Holm (för första gången utan sin regi-radarkompis Måns Herngren) gjort en film som tar ett rejält nostalgi-grepp kring själva 70-talet med stark feeling för allehanda detaljer, men som på intet vis gör anspråk på att vara dokumentär.
Flemming Broman kallas här för Gösta Jansson (och spelas fullkomligt fenomenalt av Peter Dalle, med en perfekt 70-talslook som hämtad från en dåtida tysk hårdporrfilm) och storyn om en tonårspojke (känsligt och fint spelad av Bill Skarsgård) som snubblar in i utkanten av knarkaffärerna och tar stora kliv mot vuxenvärlden samtidigt som han får ett sorts pappaförhållande till Gösta, är visserligen påhittad men som sagt väldigt nära skildrad. Hela filmen känns alltså offensivt äkta; från inledningen med musik av John Holm och därefter två timmar framåt. Ännu en arbetsseger för junior Skarsgård samt en honnör för regissören Holm också. Absolut väl värd att ses.