När Christer Sjögren, efter en väldigt traditionell och anständigt klassisk julkonsert som hade sträckt sig över två och en halv timme inkluderande paus, spände gomseglen för fullt och extranumrerade med en andäktigt briserande tolkning av O, helga natt - då erkänner till och med denne tomtegrånade journalistcyniker till gubbjävelrecensent att det förekom något vått i ögonen; kanske julmust eller möjligen något annat.
Då nedkallade Christer Sjögren den fullständiga julstämningen över alla som befann oss på söndagens matinéföreställning. Efter en formell paus var det ju dags för en föreställning till också; en av de allra sista, à 560 kronor biljetten. Det är, även om kanske ingen trott det, hårt inom julshowbranschen.
Och den ärofullt ärrade gamle Vikingen Christer Sjögren i all grandezza ära - jag tyckte i alla fall att hans flitiga duett- och allehanda partner, den såväl skämtsamma, stadigt skönsjungande som supersexiga Elisabeth Andreassen var föreställningens extravaganta behållning.
Hon refererade med återhållet skratt till jultomte-Christer som "underbara, uppblåsbara Christer Sjögren", svarade rappt på hans inövade fråga om "kan du spela kontrabas?" med "har du redan glömt det? Jag gjorde det ju i går också" och uppträdde stundtals i en Elvis-klänning eftersom "det var slut på Christer Sjögren-klänningar".
Sånt ger alltid fullständiga stilpoäng hos mig. Och när hon gick loss i duetten Julen är här, med Christer, så kändes det ju väldigt tillräckligt mysigt. Liksom när hon opererade solo i Mary’s Boy Child och i Gabriellas sång. Överlag (be)rörande.
Christer Sjögren sjöng regelbundet "ner sig" i källaren där han hämtade fram gravvalvsbasen i nummer som Ave Maria, How Great Thou Art, Gläns över sjö och strand och Stilla natt.
Han är ju, bevars, vare sig någon Jussi eller Hagegård, men i den här repertoaren så har han fullgod och korrekt kontroll och när han går ner på knä eller sular fram ett svenskt gospel-medley, med Ovan där i täten - då styr han. Obesvärat.
Örebro Gospel, den muntert flexibla multi-instrumentalisten Gunhild Carling och Magnus Spångbergs orkester höll skickligt ställningarna på sina respektive håll och Bettan var, vad hon än gjorde, en stor och äkta behållning.
Så man kan nog alldeles tryggt påstå att det levererades julstämning, i såväl parti som minut, av det här gediget lackerade gänget.
Så...Feliz Navidad då, liksom.