Fin gestaltning av fantastisk bilderbok

Jag gillar Stig är titeln på en fantastisk bilderbok från slutet av 1990-talet. Den är skriven i jagform och man får aldrig veta vad huvudpersonen heter. Däremot får läsaren följa hur hon tänker. Hennes tillvaro är osentimental, helt egocentrerad och att tvivla på sig själv är otänkbart. Huvudpersonen har en kompis som heter Stig och han är helt enkelt hennes. Men på gården finns också Susanne. En loppa i pälsen för Vivi, jaget visar sig i en senare bok heta så, men en intressant person för Stig - och för läsaren som inte riktigt kan dela Vivis syn på den andra flickan. En vanlig konflikt som här tack och lov tonar ut i en skrattfest. Tillsammans med musikerna George Kentros och Beata Söderberg har Åsa Ekberg Kentros gjort en begåvad gestaltning av boken av Eva Lindström, och samtidigt en märkligt valhänt föreställning i två halvor. Den turnerar just nu i Norrbotten, den enda familjeföreställningen ges i Luleå i Kulturens hus 17 maj, och ses av förskolebarn från tre år. Till det positiva hör hur man bevarat Lindströms mycket sparsmakade poetiska text men dessutom låtit Stig och Susanne utrycka sig genom instrument, han med fiol och hon cello. Scenografin, visserligen väl enkel och helt befriad från antydan om miljö, är också den bilderboken trogen. Vivi har till exempel gul tröja, Stig orange och Susanne långt rakt hår med spännen. Nytt är däremot fracken, den klassiska musikerns uniform, och att just låta musiken berätta är det som ger föreställningen en egen plats på barnkulturscenen. Ledmotivet är en Passacaglia av gamle Händel, men som bearbetats för violin och viola av en annan musiker. Det är därför slingor man kan känna igen, men framför allt är det musik med mycket starka känslor. Och bestämda drag med stråkarna passar Vivi finfint. Den svaga överenskommelsen mellan scen och salong när aktörerna går från att vara sig själva till att bli Vivi, Stig och Susanne är däremot obegripligt otydlig. Men även samtalet i den avslutande del där publiken får fundera över musikens roller och förmågor är slarvigt genomtänkt. Å ena sidan får barnen veta att alla associationer är lika mycket värda och rätt, å andra sidan finns ett rätt och fel beroende på vad musikerna tänkt. Visserligen är just detta frågor till konsten, men de blir inte vidare snyggt hanterade i förhållande till den unga publiken. Föreställningen har spelats sedan 2007 och att de här skönhetsfläckarna inte tagits bort är svårt att förstå. Fula och klumpiga drar de ner intrycket från det centrala; den fina gestaltningen av Lindströms avancerade bilderbok.