Är det hans lakoniska humor eller hans humoristiska förströddhet? Eller kanske syntesen av de båda, en tillbakalutad filosofi om alltings osäkerhet? Denna gång speglat i ett liv som mest av allt är en storartad bluff, en väl genomförd livsföreställning. Gustafssons författarskap har nått den där punkten som ligger långt fram i betraktandet, när det antydda, eller halvt utsagda och ofta motsagda spelar större och större roll. När själva tonfallet går in i en stillsam diskussion med sin egen röst och läsaren ingenting har att invända mot detta.
En viss distraktion har alltid vidlådit herr Gustafsson, rent filosofiskt har han försökt undvika de fasta punkterna och istället betraktad fenomenen vid sidan om. Liksom han gör med berättelsen om den fabulatoriske doktor Wasser som är så konstfärdig i sin egen förställning att den inte upphör förrän han blivit generaldirektör. När han inte ens varit i närheten av medicine kandidat, än mindre legitimerad läkare. Men alltid haft förmågan att uppträda som att han redan vore allt som omgivningen förväntat sig. Det skådespel som började när han som fönstertvättare åt Akademiska sjukhuset saknade sängrum och upptäckte att med en vit rock där inne på sjukhuset kunde han uppträda både som patient men också som kandidat, läkare eller vad helst, sålänge överenskommelsen om detta gällde.
Jag vill tro att romanen handlar om viljans frihet och viljans tillfällighet. Det är ju inte med någon nietzscheansk svetslåga unge Kent Andersson från Norbergstrakten tar identiteten som den landsflyktige östtysken Kurth Wasser, bördig från Erfurt och med medicinsk utbildning från Weimar i dåvarande DDR. Det sker mest på kul, strax efter att han upptäckt sin intelligens och sin minnesförmåga, och han förvånas över hur lätt detta personbyte låter sig ske, under förutsättning att överenskommelsen gentemot andra människor om detta verkligen råder.
Alltså tror jag lika gärna att romanen handlar om sanningens karaktär, de lite märkliga sammanhang som ibland kallas ”försanthållanden”. Exempelvis konstiga påståenden som att man alltid bör vara sig själv och uppträda ärligt, vilket unge Kents vidare liv fullständigt dementerar. Han är nämligen någon helt annan än sig själv och blir i den egenskapen inte bara accepterad, utan även framgångsrik. De diagnostiska svårigheterna som läkare löser han med hjälp av erfarna sjuksköterskor, handbokskollar, enkla fall och stor försiktighet. Han blir m.a.o. inte kirurg.
Och denna filosofiska lek är dessutom utomordentligt roligt skriven, avslappnad. Kurth istället för Kenth, Weimar istället för Karbenning, liv mot liv, viljans frihet, slumpens skratt och sanningens dimomhöljda föreställningar.