Filosofi från a till ö: Konsumismens egen ideologi

Alltså efter den lära som mer än någon annan hade den totala lösningen på alla människans problem. Från dåligt tvättade öron till undermåliga mänskliga raser. Däremellan stålrörsmöbler, folkhem, miljonprogram och socialförsäkringssystem. Allt lika lättvättat. Postmodernismen är en irriterande förklaringsmodell eftersom den är kameleontisk. Dess arkitektur ser ur hursomhelst, i Hudiksvall några pinsamt fula hus från 1990-tal. Hellre då en modernistisk lada än dessa viljelösa samplingar ur stilhistorien. Wikipedia är riktigt sakligt: Postmodernismen vände sig ifrån tanken på att det fanns fasta värden, absoluta sanningar och jagets existens och kritiserade därmed varje tanke på objektivitet. I stället är allt relationellt och kontextuellt; den postmoderna världsbilden är skeptisk. Som verktyg att dekonstruera de ideologier som hade sina rötter i 1800-talets systemtänkande var postmodernismen användbar, möjligen nödvändig. Till att bygga nya förklaringar var den oduglig. Vad göra med en värld man just plockat i bitar? Allt blev soppa, det kritiska förnuftet tappade sitt förnuft. De stora berättelserna blev hånflinande metaberättelser, förklaringsmodellerna för människans historia förtvinade till ironisk grimas. Ingenting var längre viktigt, allting var lika viktigt. Inom konsten allra värst. Äntligen blev det möjligt för kritikern att skriva om avsikt eftersom uttryck saknades. I språket hördes plötsligt en ny sats: det här är min sanning. Som om sanning vore privat. Som om språk vore en individualitet. Sanning är överenskommelse, språk är ett gemensamt spel. Postmodernismen passar ett samhälle som bara förmår att konsumera. Välj fritt din tolkning, de står i hyllan för tillfälliga åsikter och kortvariga insikter. Allt har pris men å andra sidan är innehållet ointressant, endast förpackningen räknas.

Filosofi från a till ö: Konsumismens egen ideologi

Postmodernt. Naturligtvis: det som kommer efter (latinets post) modernismen.