Filosofi: Efter Auschwitz

Förintelsen. Filosofen Theodor Adorno hävdade att ”skriva en dikt efter Auschwitz är barbariskt”. Menande att förintelsens brott var av sådan art att det även dödat alla förutsättningar för poesins hoppfullhet, mening och förmåga. Ny litteratur skulle bli ett hån mot offren. Ett brott utan möjlighet till bot och läkning i civilisationens historia, säger Günther Grass.
I vår samtid har han fått förbittrat mothugg av nobelpristagaren Imre Kertész, en författare som överlevt Buchenwald. Och som vänder på Adornos mening och skriver att efter Auschwitz är det bara möjligt att skriva poesi om detta. Livstrots, och bäst då i litteraturens omskrivna form. Där kan man hantera Förintelsens erfarenhet och gå vidare. I en intervju säger Kertész ”Efter Auschwitz handlar all bra litteratur om Auschwitz, också den som inte ens nämner Auschwitz. Det är en fråga om inställning helt enkelt”. Det är nu ett arv, allas vårt arv.
Och är det inte ett värre hån mot offren att lägga ner sin penna? Säger man inte då att de dött förgäves? Jag tror att det är kärnan i Kertész kritik. Samma trotsiga motargument ger för övrigt ger polskan Hanna Krall. Hon överlevde också förintelsen, höll sig gömd under hela kriget.
Efter Auschwitz vet vi hur djupt vi kan falla och att all kultur, all bildning följer med i fallet. Det har ägt rum och bara det är svårt att föreställa sig. Alla eviga värden utplånade, all filosofi död och all återerövring av den nödvändig. Kan Förintelsen skapa värden? frågar sig Kertész och besvarar frågan jakande. Dess omätliga lidande har lett till omätlig insikt och byggt en omätlig moralisk reserv.