Filmpublikens tankar och känslor i fokus

Resultatet la han fram när han disputerade på avhandlingen Film och mening: En receptionsstudie om spelfilm, filmpublik och existentiella frågor i början av februari. - Jag ville ta reda på vad film gör med oss och vi med film. Det är fortfarande ganska lite forskat om filmpubliken och vad de tänker, säger Tomas Axelson, som är en av dem som leder filmsamtalen på Arjeplogs årliga filmfestival. I avhandlingen har han låtit 180 studenter vid Högskolan i Dalarna svara på en enkät om sina filmvanor. Av dessa har han valt ut 13 till djupintervjuer. De fick välja en film som starkt påverkat deras liv. - Det visade sig handla om tydliga, enkla historier med starka rollfigurer som inbjuder till identifikation. Filmen blir en del av en självläkandeprocess. Publiken kan lägga in sina egna liv i berättelsen och få starka känslor av den, säger Axelson. "Tog upp livsbrottning"
Bland de utvalda filmerna fanns både väntade svar som Livet är underbart och Så som i himmelen, men också filmer som anses vara typiska lättviktare, som Drömtjejen från 1985 och Dirty dancing från 1987. - Så som i himmelen valdes av en kvinna som var uppvuxen i pingströrelsen. Hon hade gjort upp med sin tradition men kunde inte prata om det med sina föräldrar. Filmen är en stenhård uppgörelse med kyrkan. För henne tog den upp hela hennes livsbrottning. Kan då Tomas Axelsons avhandling lära filmmakarna hur de ska göra film som förändrar liv? Den undersökta gruppen är förstås alldeles för liten och orepresentativ för några statistiska slutsatser, men några tankar lyfter Axelson fram. Precis som amerikansk publikforskning visar hans intervjuer att den stora publiken attraheras av "ordinära, konservativa klichéföreställningar om manligt och kvinnligt". - Se på Aragorn och Legolas i Sagan om ringen. De är snygga och har starka ideal om höviskhet och humanism. Filmbranschen, inte minst kritikerna, tänker på och talar om film på ett distanserat sätt. Det går tvärtemot publiken som ser film som ett känslomedium. - De flesta som ser film struntar i formen och ser i stället historien, konflikten, värdena, hur berättelsen konfronteras mot vår samtid. I Sverige finns en "auteurtradition" där regissören tar in för få andra intryck, till skillnad från USA där man lyssnar på fler röster under processen. - Ta den svenska komedin Allt om min buske som floppade. I en scen har huvudpersonerna sex, men det är inte roligt, han är hårdhänt och hon ser plågad ut, det signalerar snarare våldtäkt. Varför har ingen sagt något? Om en film ska nå en bred publik måste den bära ett hopp. - De flesta undviker deprimerande filmer. De vill inte må dåligt. Det måste inte vara feelgood, men det måste däremot finnas något som ger tillit till livet. Det svenska filmklimatet är efter Ingmar Bergman fortfarande väldigt ångestorienterat.