Jo, faktiskt är det alldeles förfärligt sant: det är exakt densamme Florian Henckel von Donnersmarck som har svarat för regin av denna så gott som helt tanke och originalitetsbefriade lätt-omelett till film betitlad The Tourist, som det var som för några år sedan gjorde den väldigt stillsamt dynamiska tyska filmen De andras liv, som Oscar-belönades som bästa utländska film och som visades av SVT för bara några fåtal kvällar sedan.
Det kan då finnas ett antal förklaringar till varför det har blivit så här. Endera har von Donnersmarck blivit totalt sinnesförvirrad och vet inte längre vad han gör. Eller också viker han sig platt och gör han vad man än kräver av honom, bara han får regi-uppdrag i Hollywood.
Det är också väldigt svårt att förstå vad Johnny Depp har här att göra. Var bankkontot tillfälligt tomt, månne?
Är man väldigt snäll kan man beskriva The Tourist som en snabbt ihopsjunken sufflé; ett med tröttsamma klichéer packat filmiskt vykort från Paris och Venedig, som man förargligt nog glömt bort att författa något alls av ens krystat värde på.
Intrigen är av den förbluffande sorten som man inte trodde att den alls kom igenom kvalitetsspärrarna längre. Torftig, otrolig, töntig och tröstlöst tramsig.
Depp (med den allra mest förintande fula frisyr som någon alls har varit innehavare av sedan Javier Bardems yrkesmördare i No Country For Old Men) spelar en amerikansk turist i Venedig, som blir olycksaligt invecklad i de förehavanden som Angelina Jolies mystiska kvinna ägnar sig åt.
I bakgrunden avvaktar diverse länders underrättelsetjänster. Samt Rufus Sewell, som dyker upp lite då och inte verkar ha någon uppgift alls. Vilket naturligtvis indikerar att han ändå har just det.
Personkemin mellan Depp och Jolie är fullständigt, FULLSTÄNDIGT, nollställd. Jolie gör sitt bästa för att se sexig ut och plutar vildsint med sina silikonstinna läppar. Depp ser ut som om han inte alls vet var han är eller varför (och som om han inte heller bryr sig om det).
Filmåret hade onekligen kunnat börja bättre. Men ändå: härifrån sett kan det ju bara bli bättre.
Alltid något.