Filmare med blodad tand för Norrbotten

Ingenting går upp emot vanlig hederlig svensk film, tänker man nästan aldrig. Men det finns anledningar att göra det. Tomas Alfredson är en av dem, även om hans nya film Låt den rätte komma in varken är särskilt hederlig eller vanlig; handlingen kretsar kring en mobbad pojke som blir kär i en vampyr. Det är en högst okonventionell berättelse, som blandar vampyrfilm med vardagsrealism. Man kan säga att den för in nytt blod i genren. - Jag är själv ingen vampyrexpert, säger Tomas Alfredson. Men de som är det säger att den här filmen flyttar på gränserna och föreslår lite nya lösningar i den traditionella vampyrmyten. Lämnat bitar därhän
Filmen bygger på John Ajvide Lindqvists bok med samma namn. Han har också skrivit manuset till filmen. - Det är ganska stora delar av historien som inte är med i filmen, säger Tomas. Ska man filmatisera en så här pass tjock bok så går det inte att dra med osthyveln över alla sidorna utan man får göra ett rejält val, vilken del av historien man ska göra. Tillsammans valde de att koncentrera sig på kärleken mellan Oskar och Eli. - Jag tycker att kärlekshistorien var väldigt gripande. Den är väldigt originellt påhittad på så vis att den ena personen längtar och behöver hur mycket kärlek som helst, och det gör nog den andra personen också men för henne är kärlek ett enormt hot. Eli är hur modig och stark som helst i övrigt. Det är en ganska intressant grundförutsättning för en kärleksrelation mellan två små barn. Nytt med skräck
Tomas Alfredson har tidigare regisserat en rad hyllade TV-serier, filmer och föreställningar. Att en vampyrfilm skulle komma att läggas till på meritlistan var inte så självklart. Det började med att John Nordling, en av filmens producenter, gav honom boken. - Jag brukar egentligen inte vilja läsa sådant som folk ger till mig, jag vill hitta mina egna böcker. Men så läste jag den i alla fall och kunde inte släppa den. Jag tror det var den väldigt originella blandningen av socialrealism och det fantastiska som händer som gjorde den trovärdig. Annars kan jag tycka det är ganska svårsmält med vampyrer, men i och med att det var så himla diskbänksgrått i övrigt så smälte det samman på ett väldigt märkligt sätt. Var du inte orolig när du tog dig an projektet? Det måste ha känts som en svårfilmatiserad bok? - Ja, jag var jätteorolig på många sätt. Titta på en vanlig jönsig svensk skräckis - man kan ju liksom inte tänka sig nåt värre. Varmt mottagande
Filmen har fått ett enormt mottagande. Den har vunnit priser på en rad festivaler, bland annat på Robert De Niros Tribeca-festival i New York, och arbetet med en amerikansk remake är i full gång. Själv har Tomas gjort ett 80-tal intervjuer bara i USA och även fått en del regierbjudanden från Hollywood. Men det verkar inte vara särskilt lockande: - Jag har egentligen aldrig drömt om att inte vara i Sverige. Jag gillar att vara här och känner mig svensk och har alltid trivts med att arbeta i en svensk kontext och sammanhang. Men med lite eftertänksamhet och misstänksamhet så undersöker jag det där, så får vi se vad det blir av. Inspelad i norr
Världssuccén med Låt den rätte komma in började i lilla Norrbotten. Filmpool Nord är samproducent och ungefär hälften av inspelningarna är gjorda här uppe. Filmen innehåller många snötäckta utomhusscener från Luleå med omnejd och dessutom gör Sveriges vackraste Pontusbad en cameo. - Jag hade inte varit så mycket i Luleå innan men naturen där uppe bjuder på fantastiska scenerier. Det var också en väldigt skön och okomplicerad atmosfär att jobba i. Folk ställde upp och hjälpte till på ett helt fantastiskt sätt. Allt gick att lösa när som helst på dygnet. Anledningen till att det blev just Norrbotten var att de behövde garantera sig tre saker: mörkret, snön och kölden. Stora delar av filmen utspelar sig nattetid och eftersom det är svårt och obekvämt att spela in den tiden på dygnet, särskilt när man arbetar med barn, så passade Norrbottens få soltimmar perfekt. - Sedan är det också det att man måste ner i väldigt låga temperaturer för att köld ska synas på bild. Det räcker inte med några minusgrader, det syns inte. Är det väldigt kallt blir det dessutom väldigt vackert, det blir som gnistrande och oerhört kristall-igt. Men det måste ha varit jobbigt att spela in i sådan kyla? - Vi var ordentligt klädda men ja, det är jädrigt opraktiskt. Är man i rörelse går det an men står man stilla i så många timmar på raken blir man nästan tokig. Det går inte att klä sig för det. Krävande inspelning
På det hela taget var det en mycket tids- och tålamodskrävande inspelning. Förutom svårigheterna med kylan så innehåller filmen också många visuella effekter som gör att allt tar längre tid. - Man vill absolut inte bli bekväm när man jobbar i kölden så att man slänger iväg scener bara för att man vill åka hem eller gå in i en värmestuga. Man får vara oerhört noggrann med förberedelser så att man inte åker ut till en inspelningsplats och improviserar. Tomas tycker inte heller att de någonsin tummade på just det där med noggrannheten. - Jag gjorde nog en kraftansamling utöver det vanliga med den här filmen. Det känns lite orättvist att säga att man inte skulle göra det andra gånger, för det tycker jag nog att jag alltid försöker göra, men när jag ser tillbaka så tänker jag att just den här filmen var en oerhörd möda - det är ingenting som är tillkommet på en höft. Allt är utfunderat in i minsta detalj.