Filmar för de känslomässigt mogna
Regissören Jens Jonsson tar berättelser från Gällvare ut i världen.När det stod klart att filmregissören Jens Jonsson skulle få regissera sin första långfilm var det många filmkännare som ropade "äntligen!".
Foto:
På Konstfack fanns ingen professor som kunde hålla i examinationen. Därför kallades en regiprofessor från Dramatiska Institutet in. Efteråt sade han att han förutsatte att Jens Jonsson skulle söka in på DI:s regilinje. Det gjorde Jens Jonsson. Kom in på första försöket. Parallellt med studierna på DI började han arbeta med reklamfilm för ett Londonbaserat företag. Flängde världen runt, gjorde plötsligt filmer med några av sina barndomsidoler, jobbade i gigantiska studior, övade sig på hantverket. Det blev över 80 filmer, ofta mycket påkostade historier där slutresultatet kunde vara 60 sekunder och budgeten på 5, 5 miljoner kronor. -Att göra film är mycket en fråga om hantverk och som regissör är man ju inte bara konstnärligt ansvarig utan också arbetsledare. Det är en svår roll och det var bra att få öva sig, säger Jens Jonsson. På skolan började han göra kortfilmer, skrev egna manus, arbetade med skådespelare och tekniker, sökte och finslipade verktygen. -Det finns så många delar i regijobbet. Ett är hur man kommunicerar med skådespelare, ett annat hur man kommunicerar med den tekniska personalen. Sen finns det alla de där mytbildningarna kring regissörer - det är komplicerat på många sätt och det är frågeställningar som jag fortfarande jobbar med. Samlade i DVD-box
Många kortfilmer har det blivit genom åren, åtta av dem har nu samlats i en DVD-box. Det finns många anledningar till det - Jens Jonsson har under de senaste åren varit en av de mest framgångsrika svenska regissörerna internationellt. Hans kortfilmer har vunnit åtskilliga priser - två år i rad tog han silver på Cannesfestivalen, han har vunnit Silverbjörnen i Berlin, varit Guldbaggenominerad ett par gånger, bara för att plocka något ur den långa listan. Efter framgångarna i Cannes fick han det prestigfyllda franska stipendiet La Résidence du Festival de Cannes och han har hyllats med flera retrospektiver, bland annat på festivaler i Frankrike och Belgien och i Göteborg. Läser man klipp från Jens Jonssons karriär beskrivs han omväxlande som "svensk films nya hopp" och "den svenska filmens påläggskalv". Ändå satt hans första egna långfilm hårt åt. Så hårt att man började tala om honom som "den bäste svenske regissör som aldrig fått göra långfilm". -Jag har längtat efter att få göra långfilm, men aldrig lyckats få stöd hos Svenska Filminstitutets konsulenter. Fyra gånger fick jag till exempel nej för Pingpong-kingen. Den internationella uppmärksamheten blev ett stöd under de fem år som gick, kanske tröstades han också av erbjudanden att göra långfilm i England och Frankrike. Dessutom gick TV in och erbjöd honom att jobba för dem. Resultatet blev TV-serien Godmorgon alla barn (där han bland annat samarbetade med koreografen Anna Vnuk) - även den en uppmärksammad och hyllad historia (regipris, nominering till bästa dramaserie, Ikaros-pris) om ett minst sagt annorlunda Lucia-firande på Krokbäcksskolan någonstans i Sverige. En satir, men också en kärlekshistoria och en berättelse om tre kvinnor som revolterar mot bilderna av sig själva. Med tiden ersattes filminstitutets konsulenter av andra och Jens Jonsson blev en av dem man satsade på. Nu står denne tokhyllade regissör inför sin långfilmsdebut med en film om två bröder, 16 och 13 år gamla, olika till sätt och sinne. En film om identitet, historia och framtid som utspelar sig under ett snöigt sportlov. En film som redan uttagits till en av världens främsta och största filmfestivaler och som förmodligen också kommer att tävla i Berlin, Rotterdam och Göteborg, även om allt inte är helt klart. Frågan är hur det känns med alla förväntningar, det handlar ju trots allt om en debut. - Jag är väldigt osäker på hur publiken kommer att motta Pingpong-kingen eftersom jag försökt att göra en filosofisk film, där publiken får fylla i mycket själva. Den är heller inte realistisk på det sätt många är vana vid, säger Jens Jonsson, som tycker att det saknas filmer för människor som är känslomässigt mogna, filmer som kan berika och utmana. -Jag försöker att inte bry mig om förväntningarna, tricket är att inte gå på bilden av mig själv. Jag befinner mig på en resa, tar ett steg i taget. Många pratar om att det är så roligt att göra film, och visst är det så ibland, men det räcker inte som anledning. Att göra film är ingen rättighet, du måste också ha något att säga. Annars kan du lika gärna hålla käften. Blickar mot Fellini
Visst har Jens Jonsson ett starkt förhållande både till Ingmar Bergman och Bo Widerbergs filmkonst. Men lika gärna blickar han bort mot Fellini och Kurosawa. Troell tycker han är den mest underskattade svenske filmregissören och Roy Andersson älskar han för hans grundmurade humanism och hans "opsykologiserande" av människan. Självklart för humorn, men också för Roy Anderssons ständiga korståg mot det icke-intellektuella. Jens Jonsson figurerar ogärna i mediesammanhang, men vet att han måste ibland och han talar initierat och intressant om branschfrågor, filmestetik och samhällets inställning till kultur och gärna om den respekt han hyser för publiken. -Jag gör mina filmer, men vill inte slå mig för bröstet. Det är hälsosamt för en regissör att ha en respektfull inställning till publiken. Man får inte slänga bort deras tid hur som helst och aldrig glömma att de inte bara är filmexperter, utan också levnadsexperter. Många är mycket klokare än jag, ändå måste jag ut på den där tunna isen, testa mina funderingar, göra det jag tror på. Det är en svår dubbelhet.
Så jobbar vi med nyheter