Årets färska Oscarsvinnare för Bästa utländska film är osviklig dansk dramakvalitet och såväl innehålls- som kompositionsmässigt starkare än svenskt stål.
Susanne Bier berättar en historia om det svåra valet mellan pacifism och hämnd, exemplifierad mellan en dansk småstadsidyll och den brutala vardagen i ett afrikanskt flyktingläger.
Läkaren Anton (Mikael Persbrandt i en av sina bästa roller någonsin och hur långt som helst från alla endimensionella poliser) ser sitt äktenskap med Marianne (Trine Dyrholm) krackelera och kontakten med sin lille tolvårige son smulas sönder.
Han pendlar mellan Afrika och Danmark. Han slutar inte att tro på den humana pacifismen. Även om den bergfasta tron ständigt kantstöts.
Samtidigt blir den frustrerade lille sonen kompis med Christian, som har sina egna problem att brottas med.
Alltsammans går in i varann och marscherar i väg mot något som kan bli ett sannskyldigt helvete.
Stundtals är Hämnden så kallsvettig att man nästan kan höra det alarmerande ljudet av sitt eget skenande hjärta.
Extremt välspelat. Dito regisserat. Långa stunder sitter man som på en sylvass spikmatta.
Allting här är av tveklös mästarklass.