Den här filmen är den ytterst fascinerande - och även sanna - historien om tillkomsten av nazisternas mest (ö)kända propaganda-film Jud Suss, från 1939. Fortfarande totalförbjuden i Sverige, men livligt lovordad vid bland annat filmfestivalen i Venedig 1939 och då även prisad av den unge, blivande stjärnregissören Michelangelo Antonioni.
Det kan alltså vara en viss fördel om man är intresserad av filmhistoria här. Jud Suss regisserades av Veit Harlan (som var gift med svenskan Kristina Söderbaum, som ofta förekom i svulstiga historiska melodramer i Tyskland under 40-talet) och byggde (ytterst fritt) på romanen med samma namn av den judiske författaren Franz Werfel. En ytterst respekterad roman av en lika respekterad författare.
Men Harlan, aktivt och ytterst skickligt manipulerad av den nazistiske propagandaministern Joseph Goebbels (karismatiskt spelad av Moritz Bleibtreu), förvanskade romanen helt och gjorde om den till en försåtligt skicklig antisemitisk hatfilm som spelade rakt i händerna på nazisterna.
Till rollen som hovjuden Suss, vid det kejserliga hovet på 1700-talet, valdes skådespelaren Ferdinand Marian (Tobias Moretti). Närmast mot sin vilja. Hans föresats var att göra ett nyanserat porträtt, men detta eliminerades grundligt av Harlan och Goebbels.
Filmen blev en enorm framgång i Tyskland (givetvis) och på Kontinenten, men kom att krossa Marian fullständigt. Efter kriget sattes han i isskåpet samt förlorade fru och barn.
Berättartekniskt är I ondskans tjänst rätt bombastisk och även innehållande några sensationellt usla sexscener.
Dock ändå fascinerande. Och filmhistoriskt verkligt intressant.