Fiktion för att synliggöra verkligheten
Är detta verkligen konst? Frågan har ställts gång på gång sedan konstfacksstudenten Anna Odell gjorde en skrälldebut på den svenska konstscenen genom att iscensätta en psykos på Liljeholmsbron i Stockholm.
PÅ PLATS. När Anna Odell visar sitt verk Okänd kvinna sker det i form av en film i ett rum. Ursprungligen bestod verket av tre filmer som visades i tre olika rum.
Foto: Eija Dunder
Det blev låga dagsböter och Odell och hennes advokat Claes Borgström valde att inte överklaga, trots att det oredliga förfarandet, som innebär att man ställt till ekonomisk skada utan egen ekonomisk vinning, endast bestod i kostnaderna för två sprutor lugnande medel - 35 kronor och 60 öre - och trots att meningarna om graden av det våldsamma motståndet går isär mellan Anna Odell och de som anklagar henne. Mycket har sagts, ändå återstår en del och under Bok och Bild kommer Anna Odell att samtala med några kritiker kring ämnet varför samtidskonsten är så provocerande. - Konst som ligger nära samtiden har alltid upprört människor. Se bara på Picasso och hans kubistiska målningar av kvinnor, de ansågs skända kvinnorna då. Nu tycker vi det är fantastisk konst. Och Duchamps objekt, dem har många fortfarande svårt att ta till sig som konst, säger Anna Odell, som nu går masterprogrammet på Konstfack, två år som handlar om konst i det offentliga rummet. Relationell konst
I sina tidiga konststudier ägnade hon sig åt måleri och skulptur, men gled mer och mer in på installationer, film och så kallad relationell konst, ett begrepp inom samtidskonsten som innebär att konstnären på olika sätt involverar omgivningen i sina verk. I den kontexten passar också hennes aktuella verk Okänd kvinna in. - Jag har inte varit intresserad av själva infiltrerandet i psykvården, men desto mer av hur människor jag talat med reagerat på mitt projekt. Både under samtal före, jag har bland annat talat om det juridiska med en advokat och han ansåg inte att det jag var i färd med att göra var brottsligt, men också efteråt, något som redovisas i min film. I mitt verk finns många infallsvinklar, inte minst visar det på osynliga förskjutningar i maktbalansen. Mitt verk tar avstamp i en egen upplevelse, men handlar inte om min psykos utan om olika möten. Det är fiktion för att synliggöra verkligheten, lögn för att synliggöra sanningen. Tidsandan
Det är inte utan att tankarna går till den politiska konsten och filmer som Lars Lennart Forsbergs Misshandlingen från 1969 - en tid när konsten bland annat ägnades åt att avslöja hyckleri och dubbelmoral i samhället. - Om inte alla hade blivit så upprörda hade vi kanske kunnat föra ett samtal kring det slutna rum som psykvården är. Inte för att jag vill komma med några svar på hur det borde vara, men jag vill vidga vyerna, säger Anna Odell som tror att det bland annat är tidsandan som gör att hon inte kallar sitt verk politiskt. Tre filmer i ett rum
"Den stora skandalen är att folk uttalar sig om kulturfenomen som man varken sett eller vet något om", sa konstnären Carl Johan De Geer när han fick frågan om vad han ansåg om Anna Odells verk innan det ställts ut i Stockholm. När Luleåborna nu får en chans att se Okänd kvinna, som visas för tredje gången i ordningen, blir det i en annan form än konstnären ursprungligen tänkt sig - tre filmer i ett och samma rum i stället för tre olika filmer i tre olika rum. - I somras ställde jag ut i Kalmar. Jag har fortsatt att arbeta med verket, tagit in fler intervjuer, förändrat det lite. Här måste jag anpassa mig till det rum jag fått mig tilldelat.
Så jobbar vi med nyheter