dag, fredagen den 24 november, är det exakt 100 år sedan första delen av Selma Lagerlöfs bok Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige kom ut. Den andra delen kom ut året därpå. Inom kort hade nästan varenda svensk folkskola den fantastiska boken som läromedel i geografi. Och vartenda barn i landet visste en massa om svartråttor, gäss, tranor och kungsörnar, för att inte tala om landets olika naturtyper från havsstränder till Akkas glaciärer. Sen har generation efter generation inte bara lärt sig den svenska geografin och biologin genom boken, utan också ryckts med av den spännande berättelsen och det vackra språket. Det var ju en redan etablerad författare av världsklass, som skrev boken. Fjärran från dagens kompakta, torra läroböcker utan nerv och själ! Vilket stilistiskt grepp - att låta den lille skånepojken förminskas och ridande på en gås följa de flyttande sädgässen mot norr och se Sverige från ovan. Och vilken fantasi - för Selma själv hade ju förstås aldrig varit uppe i luften. Men det låg i tiden. Bröderna Wright hade tre år tidigare flugit hela 40 meter med motordrivet flygplan. Men först tre år efter Nils Holgerssons flygtur blev kommersiella persontransporter i luften möjliga när Ferdinand von Zeppelin 1909 skapade sitt luftskepp. Och samma år flög Louis Blériot med motordrivet flygplan över hela Engelska kanalen. <SPAN class=mr>Förde naturens talan </SPAN>Men åter till gåsryggen. Vad inte många tänker på är att boken också var en miljöbok. Den blev en synnerligen viktig länk i den svenska naturvårdskampen och något av en väckarklocka. Selma Lagerlöf gav röst åt vildgässen, som fick föra naturens talan. Innan Nils Holgersson i slutet av boken ska bli människa, tar ledargåsen avsked av honom genom att hålla ett brinnande miljötal. Så här säger hon: "Om du har lärt dig något gott hos oss, Tummetott, så kanske du inte tycker att människorna bör vara ensamma på jorden. Tänk på att ni har ett stort land och att ni nog kunde ha råd att lämna några nakna skär och några grunda sjöar och sumpiga mossar och några öde fjäll och avlägsna skogar åt oss fattiga djur, där vi fick vara i fred! I all min tid har jag varit jagad och förföljd. Det vore gott att veta, att det fanns en fristad också för en sådan som jag." Tänk nu på att hundratusentals svenska barn och vuxna som lärt sig älska vildgässen på deras resa genom landet alltså läste det här. Och höll med. Visst krattade Selma Lagerlöf manegen ordentligt för de herrar naturvårdare som sedan steg in på arenan. <SPAN class=mr>Bildade Naturskyddsföreningen </SPAN>1906 kom alltså boken ut. 1907 tillsattes en statlig utredning om "åtgärder till skydd för vår natur". 1909 kom den första naturskyddslagen och lagen om nationalparker och naturminnen. Samma år samlades en liten grupp av landets främsta professorer och naturintresserade och bildade Svenska Naturskyddsföreningen. De ville väcka och sprida "kunskap om, och kärlek till vår natur samt för naturskydd" och de insåg att den natur som de så passionerat utforskade faktiskt var hotad. De skrev upprört att "Våra få återstående ängsmarker upplöjas, våra skogar nedhuggas, () våra myrar utdikas, () våra vattendrag regleras" . Visst hör man nästan ledargåsens ord? Samma år bildades landets första nationalparker - tio stycken. Och det var inga dåliga parker heller - med Sarek och Stora Sjöfallet som de mäktigaste. Tacka Selma för det! Varenda svensk skolunge visste redan en massa inte bara om Akka i Stora Sjöfallets nationalpark utan om mycket annat i Sveriges natur. Men det vilar ju ett tungt ansvar på oss som lever hundra år senare att lyssna till ledargåsens ord. Skulle hon vara nöjd idag eller? Svaret är nog både ja och nej. Mycket är fördärvat sedan Selmas dagar. Forsar, sjöar och sel i många älvar är utplånade genom vattenkraftsutbyggnad. Väldiga arealer av den tidens urskogar är omvandlade till industriskogar. Det gamla odlingslandskapet har försvunnit eller omvandlats till hårt drivna åkermarker där fjärilar, storspovar och kattfot inte har mycket att hämta. Totalt 91 svenska fågelarter är rödlistade, vilket betyder att de är hotade, oftast av människans påfund. Sedan 1850 har åtta fågelarter försvunnit som årliga häckfåglar från Sverige. Stortrappen försvann redan i mitten av 1800-talet och de övriga arterna - svart stork, vit stork, lunnefågel, tornuggla, blåkråka, mellanspett och tofslärka försvann under 1900-talet i stort sett helt som naturliga häckfåglar i vårt land. I nummer 2006:4 av Vår Fågelvärld presenteras jämförelser mellan hur Europas länder sköter sin fågelfauna. Vi kommer näst sämst, före Turkiet, om man ser till andelen fågelarter som minskar i landet - 46%. Lite bättre, på delad fjortondeplats hamnar vi om man tittar på andelen fågelarter som ökar i vårt land - 26%. I klartext alltså - nästan hälften av Sveriges fågelarter minskar. De skulle inte ledargåsen gilla att höra. <SPAN class=mr>Vi vet mer </SPAN>Men visst - det har hänt en del positivt också sen Selmas dagar. Vi har fått myndigheter som arbetar med naturskydd. Det har skapats 28 nationalparker och 2700 naturreservat sedan dess. Vi har system för att skydda hotade arter - bland annat rödlistan och åtgärdsprogram, och vi kan och vet så mycket mer om allt levande än Selma kunnat drömma om. Lite glad skulle väl ledargåsen också vara över att höra att en fjärdedel av våra fågelarter faktiskt ökar, bland andra tranor och gäss, liksom flera däggdjur som rådjur, älg och björn. Så tacka ledargåsen för det positiva. Eller Selma Lagerlöf, som gav röst åt henne. Utan Nils Holgersson hade vårt land sett annorlunda ut. Den viktiga frågan är sedan huruvida någon om hundra år kommer att tacka oss dagens svenskar för vad vi gjort med naturen. Eller om vi får stå där med skammen. Man kan få gåshud för mindre.
