Fick leta rätt på bandet

? Are You Ready? OK: Let?s Rock?n Roll! När detta väl sagts stämplade Bobby Cochran rakt in i Freddie Kings instrumentalrökare Hideaway och direkt skapades det då en liten separat ö av starka rock?n roll-känslor, där i källaren till Kalix Folkets hus där ortens aktiva musikförening hade ordnat en spelning med några väldigt eminenta musiker. Tråkigt nog var det bara ett drygt hundratal personer som tagit sig dit. Men av dessa var majoriteten ändå fullskaligt entusiastiska och innan det hela var över hade den snyggt snitsigt dansanta publiken avkrävt bandet tre extranummer. Till det sista extranumret fick Bobby Cochran gå ut i logerna och leta rätt på sina medmusiker. Detta hade aldrig hänt tidigare under den två veckor långa turné som bandet genomfört i Sverige och där Kalix var den näst sista anhalten, berättade Bobby Cochran över en Fanta och en genomsvettig frottéhandduk efter spelningens slut. Bobby Cochran, 54, personifierar i sin ganska kompakta gestalt en hel del av den i år 50-åriga rockmusikens historia. Han är brorson till den legendariske rocksångaren och gitarristen Eddie Cochran, som i slutet av 1950-talet hade enorma hits som Summertime Blues, C?mon Everybody och Three Steps To Heaven, innan han avled i en bilkrasch i London 1960. När han bara var 21 år.  ? Jag har varit musiker sedan jag var tolv och ett halvt år och det hela startade med att de skulle få mig att vara en yngre version av min farbror Eddie, säger Bobby Cochran med ett skevt flin och tillägger att det var ju ?rätt så patetiskt, faktiskt?. Därefter harvade Bobby Cochran vidare men han ville aldrig skaffa sig några fördelar genom att berätta att han var släkt med Eddie Cochran. Någon som han höll på ända fram till 1970-talet, då han försiktigt började pröva på att tolka sin farbrors musik. För fyra år sedan gjorde han en hyllningsturné i samband med 40-årsminnet av Eddie Cochrans död. Och nu har han också nyligen slutfört arbetet med en bok om honom - Three Steps To Heaven.  ? Hade Eddie varit i livet i dag så hade han varit 66 år och jag tror absolut att han fortfarande hade varit en kraft att räkna med inom musiken. Han hade en sådan vitalitet och musikalitet så att man bara baxnar när man har hört folk som kände honom berätta, säger Bobby Cochran och nämner att han själv har väldigt få minnen av sin farbror. Men att han uppfattade honom som en ?kul och uppspelt äldre släkting som alltid var väldigt snäll mot mig?.  ? Faktum är att hela släkten blev alldeles förstörd när Eddie dog. Det var min pappa, Eddies äldre bror, som lärde honom att spela. Och min farmor har varit i livet till för bara tiotalet år sedan. Han hade en så enorm personlighet att han har fortsatt att påverka allas våra liv. Och inte bara det utan Bobby Cochran är också helt allvarlig, när han säger att han vid ett flertal tillfällen har känt av Eddie Cochrans närvaro i sitt eget liv.  ? Han har funnits i min närhet. Det är jag helt säker på. Och det har hänt så många underliga saker... För några år sedan avled min egen dotter i en bilolycka, på nästan exakt samma sätt som Eddie. Enda skillnaden var att den inträffade i USA, men det var vid samma tid på dygnet, på samma datum som Eddie dog och hon var exakt lika gammal som han var vid sin död också.  ? Det här måste betyda något särskilt, men jag vet inte riktigt vad, säger Bobby Cochran och ser lätt stressad ut. Annars är detta en musiker av den typen som kan vara ute på turné flera månader i sträck varje år. Möjligtvis med korta uppehåll. Och som tycker att publiken till den sorts musik han spelar är mycket bättre i Europa, än hemma i USA (han bor i countrymusikens huvudstad Nashville, Tennessee).  ? Publiken i USA kan, helt enkelt, vara väldigt ansträngande. Då är det betydligt roligare i Europa och jag åker gärna även till ställen som kan tyckas ligga rätt otillgängligt till, eftersom jag ser det som min mission i livet att sprida så mycket kunskap om rock?n roll som möjligt. Exakt så var det ju också när Bobby Cochran spelade. Han visar sig vara en extremt flyhänt gitarrist och när han brakar in i exempelvis farbror Eddies Summertime Blues, Chuck Berrys Oh Carol eller Let It Rock samt i Harold Dormans Mountain of Love, så är det dunder-rock?n roll av allra högsta potensgraden som växlas fram. Samma sak när pianisten Geraint Watkins, en legend som spelat med ?alla? från Dave Edmunds till Paul McCartney och Van Morrison, får soloutrymme och låter sina fingrar möta tangenterna i en lidelsefull Jerry Lee Lewis-version av den barska countrysnyftaren Crazy Arms. Eller när densamme Watkins gick igenom Chuck Berrys No Particular Place To Go. Helt exempellöst bra och äkta! Basisten Brian Hodges, som också spelar med Albert Lee och Hogan?s Heroes och besökte Piteå med dem förra året, samt trummisen Howard Tibble backade upp det hela på ett till synes ansträngningsfritt sätt och de hängde på bra när Bobby Cochran bara ökade takten och behöll folket kvar på dansgolvet, genom täta övergångar till ständigt nya låtar. Mot slutet av spelningen satte de också en helt godkänd version av Born To Be Wild, som gruppen Steppenwolf ursprungligen gjorde i slutet av 1960-talet. Och i den gruppen har Bobby Cochran också varit medlem. En direkt hjärtslagsdallrande version av Willie Nelsons Night Life hanns också med. Och när jag senare tackade Bobby Cochran speciellt för den berättade han att han är en gammal kompis till Willie och att låtskrivaren Hank Cochran (ingen släkting), som fixade in Nelson i branschen i början av 1960-talet, också var en av Eddie Cochrans bästa vänner och kolleger.  ? Så allting går ihop i den här branschen ? eller hur, säger Bobby Cochran vänligt och tar en djup klunk ur Fanta-flaskan. En genuin lirare har därmed sagt sitt. För den här gången.

Fick leta rätt på bandet

Bobby Cochran Band featuring Geraint WatkinsKalix Folkets husFredag 20/8-04

Bobby Cochran Band featuring
Geraint Watkins
Kalix Folkets hus
Fredag 20/8-04