Fetman blir imperiets fall

Genom världshistorien har det aldrig felat - förr eller senare faller imperier. Sett i detta ljus bör alltså även USA, världens enda supermakt, förr eller senare rasa samman. Men hur kommer det att gå till, och kommer vi att förstå det medan det pågår? - Grejen med USA är att det inte verkar spela någon roll att de har så många fattiga, medelklassen är så stark att de klarar sig ändå. Men vad händer om de äter ihjäl sig? När allt fler dör i förtid, när militären inte kan rekrytera för att soldaterna inte orkar springa eller kommer ner i pansarvagnarna? Då vacklar kanske imperiet. Det var det jag ville utforska. Hon började skriva, men först gick det trögt. Det var när tanken om att befjädra landet kom som skrivandet fick, tja - vingar. - Ankeborg är ju det land USA vill vara. Ett Amerika med snörräta trottoarer där allt är rent och tydligt och alla har sin givna plats - kapitalisten, den lille mannen, entreprenören, tjuvarna och de som jämt har tur. Allt finns. Kalle Anka är bra, säger hon med eftertryck. <SPAN class=mr>Allt kan friteras! </SPAN>Resultatet blev satiren Duck City, en historia om ett samhälle där fetman tagit makten över alla utom den styrande eliten. Livsmedelsmagnaten John von Andersson har lagt landet under sig med oemotståndliga flottyrmunkar och insikten att allt, inklusive salladsblad och gräddtårtor, kan friteras. 92 procent av befolkningen lider av diabetes och lön betalas ut i insulin. I bokens inledning har staten startat krig mot fetman: "Operationens motto, ?Frihet är att avstå?, skulle avsluta varje nyhetssändning i teve. Det var frivilligt för redaktionerna och skulle bara ses som en patriotisk rekommendation, eftersom Duck City var ett fritt land." Sättet att skriva, och resonemangen som förs, ekar av dystopiska klassiker som 1984 och Du sköna nya värld. Lena Andersson menar att det knappast gick att undvika. - Det går inte att skriva om ett framtidssamhälle som är lyckligt, det blir så tråkigt. Men jag har inte gått tillbaka och läst om böckerna. Däremot fanns 1984 som en referens inom mig, trots att jag inte läst den sedan jag var 20. Det är ju en bok med enormt inflytande, alla vet vad den står för. Skulle din framtidsvision kunna bli verklighet? - Det beror nog på hur många ur eliten som håller sig smala. Om den industriellt framställda mat som många lever på är så dålig som vissa hävdar, så borde produktiviteten och tänkandet påverkas negativt. Något händer ju med ett samhälle som bär på en sådan övervikt. Lena Anderssons två tidigare romaner, Var det bra så? och Du är alltså svensk?, har handlat om svensk integrationspolitik och grupperingar i samhället. Men nu riktas blicken mot USA. Varför? - Jag kände att jag hade tömt ut frågan jag skrivit om tidigare. Och jag har alltid varit fascinerad av USA, av deras politik och samhälle. Det är så pompöst och spektakulärt, ett samhälle olikt något annat. <SPAN class=mr>Egen litteraturkanon </SPAN>I ett land där fetman officiellt ska bekämpas till varje pris (men i verkligheten helst ge John von Andersson och staten ett än starkare grepp om befolkningen) måste förebilderna vara magra. Alltså har Duck City infört en litteraturkanon baserad på författarnas kroppsfettsprocent. Etta? Den svenske poeten Nils Ferlin, följd av Samuel Beckett, Joyce Carol Oates, Mahatma Gandhi, Bertrand Russell och Marcel Proust. Hur nöjd blev du när debatten om en litteraturkanon blommade upp i somras? - Ja, det blev lustigt. Jag skrev ju det där för ett och ett halvt år sedan. Självklart ska de ha en statlig kanon i Duck City, eftersom de går in på alla livets områden och talar om att paradigmskiftet ska gälla även där. Men det blev ju en ganska bra lista ändå, intressant nog. Det finns många författare som är väldigt magra.