Fet smocka till pessimister

Jag och min pessimist
Regi: Det börjar lite trevligt sådär med en scenografi i svart och purpur, sammet, svandunsboa och lite färgglada lampor. Men från scenen förblir det tyst.Så - precis innan det är dags att börja se sig om för att undersöka om något oväntat hänt brakar föreställningen ändå loss. En beige figur med dämpat, närmast förkvävt kroppsspråk tar plats. Det hela känns lite förvirrat.Den vi möter är dock föreställningens huvudgestalt, Pessimisten. Hon spelas av Charlotte Lindmark som även svarar för manuset. Monologens andra roll är Skådespelerskan Charlotte, likaledes spelad av Lindmark.Till förutsättningarna hör att Skådespelerskan, som ska ge föreställningen, av feghet smitit i sista stund. För givetvis har Pessimisten trots löftet om att hålla sig tyst och lugn, ändå viskat tvivlande ord i Skådespelerskans öra. Bortblåst är därför allt självförtroende, all kunskap. Därför får Pessimisten ta hela hennes plats.Och aldrig har pessimist Lindmark fått blomma ut så i fullt dagsljus. Hon tar ut svängar så det ryker, visar på tusen knep att trycka ner sig själv. Skäms inte ett ögonblick över hur hon håller tillbaka alla försök till att bli frimodig, fri och glad.Framställd på en scen går det att stå ut med sorten, det blir till och med kul. I verkliga livet däremot, riskerar de bittra, negativa faster Amaliorna alltid att begravas ensamma, sörjda av ingen. När Charlotte Lindmark låter sin pessimist rota runt och visa upp sidor av den personliga historien som närmast är privat blir det dessutom samtidigt en spegel för andra, egna samtal.Vilket förstås är ett av föreställningens syften. Här som ofta tidigare erbjuder Teater Scratch en uppsättning med en närmast instrumentell funktion; den att öppna för utvecklande samtal i specifika grupper som till exempel ett arbetslag.Lika påtaglig är viljan att roa. Sedan ett år tillbaka har Charlotte Lindmark provat sig fram som stå- upp-komiker och utvecklat sin karaktär. Pessimisten talar således med en pitedialekt kryddad med en bredare nordvästerbottniska och har ett påfrestande sätt att trycka fram orden genom näsan. Men hon för en kamp med sig själv och varje gång Skådespelerskans ljusare, klarare, röst bryter igenom pessimistens litanior och ryggen rätas ut, önskar jag henne lycka till i betvingandet av sin rädda sida. I samma ögonblick överser jag också med att just den här dagens föreställning blir en aningen utdragen och att texten i något ögonblick övergår till att skriva mig på näsan. För en fet smocka är just vad pessimister mår bra av.