Festival utöver det vanliga
Den årliga ? sedan drygt 20 år tillbaka ? jazzfestivalen i Haparanda och Torneå har det senaste decenniet haft för vana att ge den fria jazzen en chans ? kanske det inte ens är jazz över huvud taget i gängse mening.
<P> Fri improvisation är kanske ett bättre ord ? även för en oförbätterlig jazzpurist kan den bli en omskakande och oväntad upplevelse vid sidan av den konventionella menyn.<BR>Två var i sin art remarkabla föreställningar kunde man få uppleva i Torneå på lördagen. Den ena var förutsägbar ? Marie Boines framträdande på den pittoreska och idylliska holmen Pikisaari i Torneälven på eftermiddagen. Hon var sist ut och det var för att höra denna karismatiska sångerska som den stora publiken hade kommit.<BR>Tidigare på dagen hade en annan sällsam föreställning ägt rum i Aines konstmuseum, där den fria musiken numer alltid har en plats under jazzfestivalen och där den franske kontrabassisten Bruno Chevillon gav en fascinerande solokonsert. Att sitta på en jazzkonsert och höra en knappnål falla vänta sig ingen ? under den här bitvis känsliga föreställningen kunde det kanske ha hänt. Publiken satt andlös under det drama som utspelade sig.<BR>Utgångspunkten var utdrag ur den italienske filmskaparen och poeten Pier Paulo Pasolinis ungdomsdiktning. Den kontroversielle och ultraradikale Pasolinis liv var stormigt och det ändades också våldsamt ? han mördades 1975. Konspirationsteorierna är många. <BR>Hursomhelst ? Chevillon ger under en händelserik timme sin hyllning till denne legend, ett lika visuellt som musikaliskt verkningsfullt skådespel. Kontrabasen var hans akustiska verktyg inte bara som medel att frambringa toner via fingrar och stråke på strängarna, såväl framför som bakom stallet. Nej, hela den stora klangkroppen utnyttjades också percussivt med knackningar och rytmiska bultningar, ja också via skrapande och sträva drag med dubbla stråkar mot själva stallet fyllde en uppgift.<BR>Några tunna stålpinnar gav mot slutet en vision av krucifix innan elektroniken tas i bruk för att markera det tragiska slutet för den sammansatta och gåtfulla människan Pasolini. Den som tror att han ska kunna hitta en videoinspelning eller ljudupptagning av denna performance, som har titeln Pier Paulo Pasolini ou la rage sublime går bet ? man får bara uppleva den live, unik. Som nu under jazzfestivalen i Torneå.<BR>Marie Boine Persen har mer än någon annan artist lyft fram jojken som musikaliskt uttrycksmedel för en publik långt utanför den samiska kretsen. Till förvåning för mången, som fördomsfullt klassat den som ett obegripligt och smått löjligt lallande. Den har folkmusikens typiskt rytmiska kvaliteter och Mari Boine tar gärna fram den suggestiva, sensuellt vaggande känslan både i sången och sin aktion på scenen.<BR>Det märkliga är också hur självklart den samiska musiken genom henne låter sig förenas med andra kulturers musik och nutidens jazz, rock och blues, en musik som också kan sammanfattas som soulmusik i en ursprunglig form, med en religiös botten. Texterna är existentiella och handlar om människors förhållande till varandra och till naturen (Eagle Brother), till det förgångna och till kosmos. En ny låt heter Song from a Trilobit (trilobiter var leddjur som levde i haven för så där en 250?500 miljoner år sedan), en annan By the Source of Aurora Borealis.<BR>En av den här föreställningens mest medryckande och spektakulära nummer var I Come from the Other Side, med en oemotståndlig rytm, som ungdomar i publiken bara måste upp och dansa till. Och dansar gör ju också Marie Boine i sin vackra färgrika och dräkt, med böljande rörelser, samtidigt som hon gör vida svep med sin sjal.<BR>Hennes nuvarande grupp med multiinstrumentalisterna Richard Thomas, Georg Buljo, den permanente Carlos Quispe, gitarristen Svein Schultz och trumslagaren Kenneth Ekornes bildar den självklara och kongeniala bakgrunden ? en rak och okomplicerad musik som glänser utan överdrifter.<BR>Det var en magisk föreställning.<BR></P>
Så jobbar vi med nyheter