Jag vill slakta denna heliga (eller, kanske snarare blasfemiska) ko och egentligen är det inte svårt heller; gott mot ont, David mot Goliat, det oskyldiga, plågade barnet mot superskurken Voldemort och hans sjuka system. Man har ju hört det innan, om man säger. Och, det stora inbyggda felet i hela berättelsen: hur någon alls kan vilja bli Dödsätare, att välja den mörka vägen, är så orimligt och idiotiskt att man kunde bli galen för mindre. Jag har sett grunda sociologiska analyser jämföra Voldemort och hans sjuka system med Hitlertyskland, men det stämmer inte för i det här fallet är motståndet betydligt mer utbrett, och dessutom hela tiden närvarande. Det är absolut inte så att Dödsätarna är i majoritet och att alla, inte ens de flesta, trollkarlar föraktar och hatar oss mugglare, alltså vanliga människor utan magiska egenskaper.
Och om man kan exempelvis sin X-Men-historia, om man ställer den sagan mot den om Harry Potter, så kan man hur lätt som helst se att den är inte på långa vägar lika självklart svartvit. Man kan förstå varför somliga mutanter väljer att följa Magnetos väg och inte professor Xaviers.
Och ska man skärskåda själva fenomenet som sådant så kan man lika gärna skriva om Bert - den sista oskulden som om Sagan om ringen. En begåvad tönt i runda glasögon som växer upp i takt med sin läsekrets. Det är ett cyniskt och framgångsrikt författargrepp, oavsett om upphovsmännen heter Rowlings eller Jacobsson/Olsson. Man skulle lätt kunna anföra denna kritik.
Men jag gör det inte, för jag är nämligen Harry Potter-fan, och av rang dessutom. Jag har läst böckerna både på svenska och engelska och dessa två filmer (det är omöjligt att skilja denna och förra åt) är dels de mest trogna själva historien och dels är de är även, i likhet med boken som är deras förlaga, de överlägset bästa.
Även om det går att pipa lite angående det filmiska och dramaturgiska ändå, om man helt enkelt försöker sig på att bedöma denna avslutande del som en film, vilken som helst. Det är logiska luckor och knepigt tempo här och var. Exempelvis är det så man somnar mellan actionscenerna i Grimgotts (banken där Harry och hans inte så glada gäng har ett så kallat bankärende i början av filmen), och när de efter en hel del drakflygning och andra vedermödor till sist återvänder till Hogwarts. Som omringas av Dementorer och Dödsätare. På det följer sedan den längsta och antar jag, dyraste slutstrid man skådat den här sidan Konungens återkomst. Och det är dramatiskt: flera nyckelkaraktärer stryker med och det hela är oändligt episkt och häftigt. Dessutom en hel del fantastiska scener. Som när Nagini, Voldemorts husdjur, har ihjäl en av huvudpersonerna på ett sällsynt otäckt sätt: även om vi bara anar hur ormen hugger bakom en tonad glasdörr, så är det sällsynt brutalt. Kanske till och med mer än om regissör Yates hade valt en mer grafisk lösning. Sedan sorg, stor sorg och ett lite sövande parti igen, om än bitvis bländade vackert. Och så ytterligare en slutstrid. Och så är det hela mer eller mindre slut. För gott. Och det känns lika tomt som när jag slog igen sista boken för första gången.
Så, summa summarum, hade det inte varit för själva fenomenet hade det här varit en trea. Men hela sista halvtimmen sitter jag och tjuter rätt ut i salongen. Och den lätt kritiserade epilogen är rakt igenom underbar.
Det är över. Att missa filmen är att missa något omvälvande, som en omläggning till vänstertrafik eller i alla fall omställning till sommar- eller vintertid. Man är ur fas med resten av jordens befolkning. Fast stannar man inne hela tiden och läser böckerna så gör ju det inte så mycket. För hur intressant är den här mugglarvärlden vi vanliga lever i, egentligen?