Den blev nominerad till såväl Bookerpriset 2011 som Orangepriset 2012, Esi Edugans andra roman Halvblodsblues. Och inte bara de två, 2011 nominerades hon till fyra stora litterära priser för engelskspråkig litteratur. Från Kanada är det tidigare bara Patrick deWitt som lyckats med det. Efter att ha läst och dragits in i en för mig helt ny värld är det enda jag frågar mig varför det stannade vid Gillerpriset. Halvblodsblues är nämligen fenomenalt bra!
Det handlar om barndomsvännerna Sid och Chip. De har kommit till Berlin från Baltimore och startat ett jazzband. Före kriget är det lättare att vara svart i Tyskland än i USA med alla segregationslagar. Berlin är hektiskt, de rökiga barerna många och bandet, Hot-Time Swingers, populära. De andra i bandet är tyskar, och vita, förutom den gudabenådade trumpetaren, Hieronymus Falk, som trots att han är tysk ändå är svartare än både Sid och Chip. Men vartefter blir tillvaron mer och mer reglerad, de förbjuds spela in plattor, förbjuds hålla offentliga spelningar. Till slut blir deras musik helt förbjuden. Den anses av nazisterna som ”degenererad”.
Man känner igen miljöerna från Christopher Isherwoods Farväl till Berlin, den som filmatiserades under namnet Cabaré. Det är hektiskt nattliv, homosexualitet, sprit - en stämning som att det gäller att leva innan allt tar slut. Men Edugyan lyfter fram en bild som åtminstone jag hittills inte varit medveten om. De svartas situation under nazismen. Under kejsartiden tilläts en reglerad invandring från de afrikanska kolonierna – för att vara kanonmat på västfronten under första världskriget. Trots att de fick strida för kejsaren fick de varken då, eller senare under Weimarrepubliken, fullständiga medborgerliga rättigheter. Och efter att Hitler tagit makten krymper möjligheterna ännu mer. Då Hot-Time Swingers blir erbjudna att komma till Paris och spela med Louis Armstrong måste Hiero få ett falskt pass. Ändå blir han tagen av Gestapo, och ingen hör någonsin av honom igen. Bara tack vare en gömd inspelning får världen veta hur bra han var.
Det är imponerande att läsa hur väl den trettiofyraåriga kanadensisk-födda Edugyan klarar av att skildra den instängda tillvaron för illegala musiker i Berlin och Paris under kriget. Och att dessutom göra det ur ett manligt perspektiv. Det håller hela vägen. Hon får texten att svänga i takt med de solon som Hieronymus drar på trumpeten, som om hon skriver fram tonerna. Med samma närvaro skildrar hon skräcken Sid och de andra känner när de kryper under scenen då ”stövlarna” letar igenom den stängda klubben efter dem. Man riktigt känner hur gammalt murbruk gör ont på knäskålarna och hur vidrigt kattpisset stinker.
Ia Linds översättning förtjänar att omnämnas. Hon har förvandlat den råa amerikansk-tyska slangen till en helt ny sorts svenska. Och hur kunde det vara annat – det hörs ju för första gången. Bra gjort!