Fenomenalt och träffsäkert

Ny bok Kjell Westö Där vi en gång gått Norstedts Två ting älskar Kjell Westö. Staden först och främst, som levande väsen, som en individ med oändliga löften och möjligheter. Berättelsen därefter, berättelsen som är som ett musikstycke, den sliter i hjärterötterna. Oftast är det berättelsen om staden, men inte alltid, det kan också handla om skärgården, våldet, jazzmusiken eller fotbollen. Helst bör dock alltsammans finnas i staden, eller alldeles intill, förbundet. Där vi en gång gått är Westös episka berättelse om Helsingfors under 1900-talets första hälft. Det är den tid när nästan allting i Finland händer, en tid gjord för litteraturen och historieskrivaren. Nationell frigörelse från Ryssland, en misslyckad arbetarrevolution, omfattande massakrer efter inbördeskriget, en svag demokratisk utveckling och så andra världskrigets ryska anfall. Allt vi sluppit i Sverige har finnarna genomlevt. Där vi en gång gått är en mycket finsk roman, om så språket är svenskt och de flesta personerna svenska. Stämningen är finsk, alla dessa ytterligheter, supandet som alltid tycks försiggå innan domedagen, älskandet och otroheterna likaså, denna lidelse. Bitterheten efter det misslyckade klassupproret 1918, den vidriga hämnden från den vita sidan efteråt, klassernas oförmåga att komma till tals. En historia som liknar en hopknuten svordom. Genom detta rum av historia rör sig Westös släktfigurer ur medelklass, arbetarklass och ibland ren överklass. Med namn som Widing, Lilliehjelm och Kajander. Vem som är vad talar för sig själv. Ungefär två generationer hinns med, de presenteras, växer upp, deras banor korsas, ibland deras liv. Ingen människa är en ö och Helsingfors tillräckligt litet för att göra alla möten möjliga. I politiken, kärleken, jazzen, fotbollen. Överallt korsas familjernas vägar, värst av allt är nog inbördeskriget när våldet tar kommandot i relationerna. Först det mindre utvecklade, röda våldet. Med summariska avrättningar, tvångsleveranser och regelrätta strider. Därefter den vita hämnden från överklassen, systematisk, omfattande, ihjälsvultna krigsfångar och terror över landsbygden. Cedi Lilliehjelm är bokens krigsslaktare, men också en överlevare. Westö må skriva underhållande, man tror att han tänkt ut en passade död åt den motbjudande Cedi, men han håller honom vid liv, tills bokens sista sida. Lång ska den pina vara som den onde ska bära. Westö är fenomenalt träffsäker i tidsmarkeringar, i att låta historiekunskapen ta formen av vardagsliv och -dialog. Och varje scen har sin bäring, ofta med några detaljer som visar hans smått geniala inlevelseförmåga i förgångna tider. Där vi en gång gått är en tidsfresk i dova och intensiva färger. Den säger oss att vi går dit ödet vill, vi väljer tidigt och väljer inte tillbaka. Klasserna tycks ha sin förbannelse att följa, den löper sällan ut i något konstruktivt, men ofta nog i supande, förfall, kriminalitet och våld. En slags klassutjämning, såväl den välbärgade Eccu som den proletäre Enok dränker sina liv i samma smuggelsprit, och otrohetens passion slår fattiga och rika lika. Historien är en bur som ingen bryter sig ur. Detta är mycket finskt. Naturligtvis är det en underbar bok, en bok att roas, röras och läras av. Westö förmår skriva fram en rekonstruerad nostalgi över ett Helsingfors han själv varken sett eller upplevt. Knappast som ett förlorat Shangri-La, mera som en dröm i ett mer dramatiskt och våldsamt ljus än nutidens.

Fenomenalt och träffsäkert

"Naturligtvis är det en underbar bok", säger Norrbottens-Kurirens Jan-Olov Nyström sedan han läst Kjell Westös nya bok Där vi en gång gått.