När inte ens landets förra jämställdhetsminister Nyamko Sabuni ville kalla sig feminist var det ett tydligt tecken på en förändrad inställning och på ett nytt samhällsklimat, menar Maria Sveland.
- Hon fick kritik för det men tyckte att ordet var för belastat med negativa saker.
Från att ha varit ett politiskt poppisepitet i slutet av 1990-talet betraktas feminismen i dag i vissa kretsar som en extremrörelse, gärna med förnamn som tok- och radikal-, framhåller Sveland. Men den antifeministiska våg hon skriver om uttrycks inte bara genom avstånd till själva feministordet, eller till vad det står för, utan också i rent hat, kvinnohat.
Ett brev på posten
Ändå var Hatet. En bok om antifeminism ingen bok hon hade tänkt skriva. Maria Sveland höll på med en roman när hennes förläggare under en fika hemma hos Sveland försökte övertala henne att i stället utveckla debattartiklarna hon just skrivit i Dagens Nyheter. Maria Sveland tvekade och öppnade sin post. På hallmattan låg ett brev undertecknat "Breiviks fanclub", från en person som ville mörda henne när hon minst anade det, och som beskrev i detalj hur det skulle gå till.
- Det är verkligen inte det enda hotbrevet jag har fått, men det är absolut ett av de värsta, och just då var det verkligen "som ett brev på posten". Vi stod i hallen och skulle just avsluta mötet. Jag bestämde mig för att lägga romanen på hyllan, det kändes som att det här brådskade, vi var så många som hade gått och tänkt på de här sakerna, pratat om dem.
Solanas och Breivik
Hennes lägesrapport börjar i den uppmärksammade SVT-dokumentären Könskriget från 2005, om Roks, Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer, och om det mediedrev som följde. Sveland skriver om rapporteringen kring Fi och om dödshoten mot de kvinnliga skådespelarna i Turteaterns hyllade uppsättning av Valeri Solanas Scum-manifestet. Hon slutar i ett helt annat manifest, nämligen Breiviks och i det hat mot just feministerna som Breivik faktiskt utgår ifrån i sin text.
- När han ska förklara för omvärlden varför han mördat alla de här människorna är det feminismen han inleder med, ändå var det nästan ingen som rapporterade om det och jag tycker det säger något om det ointresse som finns.
Men är det då verkligen så nattsvart som Maria Sveland skriver? Har inte feminismen gjort framsteg även de senaste åren, kanske inte i politiska reformer i just Sverige, men på många andra plan? Var inte de enorma protesterna efter den uppmärksammade massvåldäkten i Indien som ledde till en ung kvinnas död ett resultat av en ny och djupgående feministisk medvetenhet?
- Jo, de protesterna hade ju inte skett om det inte vore för att kvinnorörelsen hade organiserat sig, säger Sveland som ändå försvarar sin rätt att koncentrera sig på just antifeminismen.
Till och med värre
- Jag tror att det till och med är mycket värre än vad jag skriver, men att det är en reaktion på att kvinnorna flyttat fram positionerna, på att kvinnor värderas på ett helt annat sätt, på att vi syns och tar plats. Det gör att antifeministerna måste slå tillbaka så mycket hårdare.
Har du inte valt rätt extrema exempel?
- Jag tycker inte att de är extrema. Det här handlar inte bara om dem som är utsatta för ett mediedrev. De fruktansvärda texter som skrevs om medlemmarna i Fi skickade ut signaler till läsarna, till alla kvinnor. De berättade att så här går det om du vill ha politiskt makt. Då blir du förlöjligad, de kommer att skriva om ditt utseende, om hur ful du är. De kommer att sexualisera dina politiska förslag.