Antagligen har ni heller inte hört talas om de bägge målarna Olof Ågren (1874-1962) och Lotte Laserstein (1898-1993). Om poeter glöms bort väntar ju en djupare glömska på konstnärerna, inte finns de i antikvariatshyllorna, inte i biblioteken, de visar sig på loppisar och auktioner, någon gång som förklädda gudar, men alltid som mysterier, vad betyder egentligen signaturen?
Den som känner sin Sjöberg vet att alla hans historier är av det fantastiska slaget. Även här, fast det handlar om två människor som avslutar sitt konstnärskap i förtid, i Ågrens fall som en förryckt bonde med ett hyllat trettiotal, hos Lasersteins med artistiskt förfall ner i sliskigt brödmåleri med minnen av en lysande ungdom i den tyska nysakligheten.
Sambandet mellan dem är östra Småland, där kom de att bo, utan att veta om varandra, deras självporträtt blickar från sidorna 2 och 3. Och kanske är det som Sjöberg säger att de också är hans speglar. Av hans egen berättelse om friheten och oberoendet, kring insikten, förmågan, skapandet. Varje personporträtt en författare utför är nog ett självporträtt. Ett memento likaså, Ågren liv slutar i kramp och ilska, i misär och misantropi, den judiska flyktingen Lotte Laserstein målar ner sig, flitig och ordentlig. Men får en senkommen renässans och blir tillsist miljonvärderad och offentligt uppmärksammad i sitt Tyskland. För det tidiga måleriet, inte för det som kom från Kalmar. Det gäller att sluta i tid.
Deras historier kan inte förkortas, deras måleri är intressant, och de anknyter till olika strömningar i sin tid, figurativt och uttrycksfullt, långt över medelmåttan. Men det är deras liv som är det stora konstverket, talanger och löften som efterhand skingras i en förvirring som verkar självvald. Eller inte? Hur mycket av skapandet är geni och hur mycket är förvaltning, tur, uthållighet?
Sjöberg är en lysande trollkarl. Hans essäer, för det här är en lång essä, har såvitt jag kan se, inga brister alls.