Fel tid, fel plats
Anna Ternheim
Foto: Ida Axelsson
Daniel-covern är småstadsungdomens finaste soundtrack. Pojkar sitter på varandras axlar och skriker "Anna, Anna!" På plats finns också en mängd tjugonåntings som håller om varandra med ljuva leenden. Att Anna Ternheim inte är någon estradör är gamla nyheter. Hon har lämnat huvtröjan och står riktad mot publiken. "Nu kommer en låt om hur man inte ska göra när man gör slut" "Det här är en låt om att må djävligt dåligt". Kort, koncist och osentimentalt. What have I done är en lysande låt, men den kommer inte till sin rätt, den låter platt trots sin basgång. Ljudet är tyvärr ett problem, sången är nästan hela tiden för låg och dränks i bas och trummor. Det stör.Det blir ett sömnigt parti med stämsång som jag knappt minns något av. I blocket har jag klottrat ner två ord "Trevligt?? Tråkigt?" Det är inte tid och plats för den här typen av mys klockan elva på en stadsfestival. Man blir trött i benen och folk knuffas. Let it rain spelar de som sista låt och det är konsertens odiskutabla höjdpunkt. Svart och intensiv med en hetsig basfiol. De äldre låtarna To be gone och Girl laying down tar sig båda två bra ut och är såklart
publikfavoriter. Det är också lite fint när cellisten spelar på en såg.
Så jobbar vi med nyheter