Feelgood-teater om småorten

Det kretsar en hel del kring musiken i Västerbottensteaterns senaste uppsättning A Dark and Northern Place. På scenen har man ställt ett gammalt rockband som förutom teaterns egna musiker och skådespelaren Mikael Lindgren, också bjuder på Kurt Söderström, en äkta proggare ur Skellefteåbandet Kurres kapell. Flummig filmjölk, som de heter, är engagerade för att hålla i musikunderhållningen på torget en märkvärdig kväll i den lilla byhålan, för visst syftar pjästiteln på ännu ett av alla dessa svenska Åmål. Det som timar är firandet av ett gammalt köpcentrum, och samtidigt ska ett nytt matställe presenteras. Matställets ägare är multi-internationella och har utlyst en talangtävling med fint pris. Själva övervakar de evenemanget genom ett slags videokonferens. Men detta är bara ramverket, för Mattias Anderssons pjäs kretsar egentligen kring de lite trådslitna människorna. Där finns 13-åriga Linda, utmärkt gestaltad av Ellenor Lindgren, som på modern Skellefteådialekt utrycker sitt missnöje över allting. Hon känner sig oönskad, pratar bara någon slags engelska och skulle nog helst vilja bo i en betongförort. I alla fall vill hon bort, bort, bort och till en plats som kan motsvara hennes livsenergi. Hennes mamma i sin tur är arbetslös, lite spattig men en rar människa som försöker pigga upp sig där det går. Där finns också Leif, skygg och slut redan före de 50. Han sitter mest hemma och när sonen, jämngammal med Linda, kommer på besök blir det knepigt. Marcus, som själv tvekar över livets mening, vill få lite sprutt på sin avskiljda pappa. Slutligen har vi förstås kommunalrådet som gör allt för att få bygden att stå emot den oundvikliga nedläggningen av sig själv, den avdankade schlagersångerskan och så den mest tillfredsställde av alla, proggmusikern Danne, spelad av Mikael Lindgren. Och nog har man sett den förut i lite olika skepnader. Tagit del av blicken som svept över byn och definierat människorna till "de som blev kvar". Kanske är ämnet särskilt utforskat bland regionteatrarna, fast det tycks intressera fler än så. Urpremiären gick faktiskt av stapeln på Backateatern i manusförfattarens hemstad Göteborg 2005. Som ett litet grus i medömkans sko verkar dock Progg-Danne för han är rätt nöjd, trygg i sitt liv som musiker i mediaskugga - och en snäll människa. Jag tänker att landets småorter just lever genom folk som han, vilka de nu är. Deras historia berättas nämligen aldrig. Men In a Dark and Northern Place är i grunden en enkel pjäs och ger sig inte ut för att vara annat. Den spelas som komedi där flera skådespelare lyckas pricka helt rätt: Bodil Granlid gör mamma Monica med mycket hjärta och plastisk mimik. Göran Hansson, kommunalrådet, har tidigare ofta visat sina komiska talanger och Ellenor Lindgrens oförställda tonåring måste man bara skratta åt - och med när det egna minnet av den tiden speglas. Däremot lider uppsättningen något av den tradition av samarbete mellan professionella skådespelare och amatörer, som är stark på Västerbottensteatern, då alla av naturliga skäl inte behärskar hantverket på samma sätt. In a Dark and Northern Place är dock med sin stora ensemble en generös föreställning, särskilt med tanke på att den i första hand ska spelas på turné för högstadiet. Hur den tas emot i ett så pass åldershomogent sammanhang är svårt att veta, men som kvällsföreställning är det feelgood-teater i mysig småstadssalong. Det reder sig nämligen på slutet för alla karaktärerna - även om det nya matstället visar sig ligga tio mil bort och vinsten i talangtävlingen är typ en fjärt i universum.