Gorillan Gogo hittar en dag ett vitt barn på sin strand. Det är Pelle. Han har lidit skeppsbrott på en seglats med sin pappa sjökaptenen. Gogo tycker först att det är lite konstigt med ett vitt barn, men sedan är det inte längre underligt.
Snart dyker pappan också upp helt oskadd. Men nu går det inte att flytta och lämna Gogo.
Pelle och pappan får i stället på modernt vis bo både här och där. Det blir fint. Precis så här enkel är faktiskt fabeln, och nästan texten, i Barbro Lindgrens och de två Höglunds nya bilderbok. Lindgren arbetar utifrån barns sätt att prata, det har hon gjort tidigare med framgång, samtidigt som berättelsen lutar sig på barndomens logik. Boken är också ett tydligt samarbete mellan barn och vuxna. Den Isadora som nämns är nämligen illustratörens dotter och hennes teckningar återkommer i hela boken. Bildarbetet är för övrigt mångfacetterat. Bilderna är gjorda i flera tekniker, till exempel oljepastellkrita, akvarell och collage. På ett väl avvägt sätt har sedan de olika elementen smälts samman, tekniker så väl som de båda Höglunds detaljer. Anna Höglund har bland annat experimenterat med barns vilja att rita likadant. Och med risk för att ta fel, det kan vara från hennes egen hand, är den yngstas bananpalm helt suverän vid sidan av den vuxna illustratörens träd. Helt säker är jag däremot på att fiskarna och de flesta djuren på Gogos ö har ritats av Isadora. I Gogos vita barn ser man även hur Anna Höglund, vilken tillhör den grupp av 1990-talets illustratörer som bröt med den gulliga bilderboken, låter sig ta intryck av barnet. Hon blir helt enkelt ännu mer stiliserad än tidigare. Samtidigt visas ett maner jag inte känner igen med träd, trädkronor och blad som skulle kunna vara hämtade från någon exotisk jakttapet eller gobeläng. Och kanske är de det, utklippta bilder som i de andra tydligare collagen. Hur som helst är det fantastiskt roligt att betrakta och fundera över bilderna. Av texten kan man tro att Lindgren gjort litteratur av en berättelse som vuxit fram medan de andra ritat. Men egentligen är det hon själv som är barnet. I mormors läsebok I Önnemo läste hon Gogo och hennes vita barn av Ann Maria Roos. När hon nu följer upp den får den ett betydligt mer positivt slut för alla inblandade, inte ens apan behöver skiljas från någon hon älskar. Gogos vita barn är därför en enkel feelgood-berättelse för små läsare, och samtidigt ett lyckat konstnärligt experiment. Här visas hur det genom att lyssna till den vuxne i barnet och barnet i den vuxne, går att ta barns uttryck tillvara. Och att man genom fackkunskap kan lyfta arbetet till ett verk mer än jämbördigt med övrigt i genren.